Vargpass och vätskebrist

Träningen har rullat på bra sista veckan. Som många tränande småbarnsföräldrar vet så gäller det att få in så mycket träning som möjligt på s.k. obekväma timmar för husefridens skull. I torsdags tog jag därför sista nattpendeln kl 04.30 ner till Västerhaninge för att få in ett långt pass i lite ny terräng. Annorlunda känsla att dela vagn med de sista festprissarna som var på väg hemåt, många fortfarande rejält runda under fötterna. Högst underhållningsvärde var det att lyssna på de tre platinablonda tjejerna varav två grät högljutt, den ene för att hon bränt fyra tusen spänn på White Room och den andre för något problem med pojkvännen som inte tvättat kläder på ett halvår.
Väl av pendeln sprang jag helt sonika rakt österut i 45 minuter för att ta mig bort från civilisationen och sen norrut resten av resan för att ta mig hemåt. Underlaget var till 99% ganska knixig terräng och jag navigerade enligt taktiken "homing" dvs om stigen delar sig tar man bara det alternativ som verkar ligga mest i riktning hemåt. Totalt slutade resan på 54km vilket verkligen kändes i benen sista milen då jag bara hade med mig 5dl vatten och en brun banan som färdkost. Ändå en otroligt fin runda. När jag springer långt så poppar ofta en massa tankar upp som jag ältar under de första timmarna men efter ca tre timmar blir det bara helt tyst i huvudet och jag kommer in i någon form av trans. Detta händer bara i löpning aldrig i simning och nästan aldrig på cykeln.

Idag var det cykel med Lelle, Kicken och Stefan. På schemat stod fem timmar varav tre i IM-intensitet. Kickens och Stefans IM-intensitet alltså, inte min. Typ 250-260w i snitt. Jag hade fullt sjå att hålla rullen i den starka vinden och var ganska väck i skallen sista timmen. Så går det om man latat sig med cykelträningen.

8a i Säter

Det gick väl lite bättre än förväntat i Säter. I bilen på vägen upp kändes det som det skulle bli värsta skämtloppet från min sida och när jag felnavigerat mig in till mitten av den triangel som simbanan bestod av kändes det som det skulle bli en lång dag. Bara att simma tillbaka till bojen jag missat och fortsätta. Plockade massa med tid och placeringar på den tuffa cyklingen, siktet var att cykla ikapp Roger som simmat 6 och en halv minut snabbare än jag. Insåg snabbt att Roger hade oväntat bra krut i benen och jag hade fortfarande en hel minut upp till honom på löpningen. Löpbanan bestod av en tvärbrant backe på ca 400m sen var resten nedför eller på platten. Höll 3.45-3.50/km förutom i backen men lyckades inte ta in. I mål var det han fortfarande 20 sek före mig. Ångrade bittert att jag övertalat honom att prova den centralstimulerande drogen koffein i bilen på vägen upp... Kicken var stark och slutade 3a och gick ekonomiskt plus på hela resan, ett par sådana lopp om dagen 365 dagar per år så kan han lägga läkarstudierna på hyllan.

Snittpulsade 158 bpm över hela loppet vilket är 10-12 slag lägre än vad jag brukar ha. Vet inte varför det blev så. En väldigt märklig känsla att vara undertränad och utvilad jämfört med nedtränad och seg som jag brukar vara på kortare lopp när jsg ligger i full träning. Lite blodad tand måste jag erkänna att jag fick.

Säsongspremiär

Säter är ett mecka för:
1) Mentalsjuka
2) Triathleter
eller kombinationer av de två. Imorgon drar jag därför dit med Roger och Kicken för att få ett kvitto på hur usel formen är. Är tveksam till om jag kommer klara att simma 1500m i öppet vatten utan att pausa. Ska bli intressant hur som helst. På träningsfronten har jag snittat fjuttiga 6 timmar/vecka de senaste 4 månaderna. Det är ungefär en fjärdedel av vad jag skulle vilja ligga på men jag håller på att skärpa till det på den fronten. Märkligt är att 6 timmar medelintensiv träning per vecka är nära nog en optimal dos ur hälsosynpunkt. Det är någonstans runt de doserna som hälsoeffekterna av träning toppar mer träning behöver inte vara negativt men mycket indikerar att extrem uthållighetsträning kanske inte är det mest hälsosamma man kan hålla på med. Nu senaste var det Normann Stadlers hjärta som tackade för sig. Han är inte ensam bland topptriathleter att dra på sig seriösa hjärtproblem. Trots den optimala hälsoträningen så känner jag mig som en ytterst dekadent version av 2010 års Filip med halvdiabetes, love handles och kronisk sömnbrist.

En liten ljusglimt i tillvaron är att jag kört ett pass med Lill-Kötta ute i skogen. Passet var 6x1000m på ett välkänt parti grusväg. Jag snittade tusingarna på 3.15 vilket inte är helt under isen men tyvärr försvann Lill-Kötta snabbt ur synhåll på samtliga tusingar. Behövs lite mer träning för att jag ska kunna hålla jämna steg med honom. Dagen efter körde jag lite tempocykling (2x20 minuter) på det platta slättlandet ute vid Kuggeboda och lyckades hålla snittet över 40 km/h vilket jag inte hade några som helst förhoppningar att klara. Ytterligare 24 timmar senare mötte jag upp med barndomskamraten Björn för ett nytt pass med 6st tusingar men denna gången skulle det vara progressivt och vilan 90, 60, 45, 30 och 15 sek. Gjorde 3.34 på första och jobbade mig ner till 3.23 på den femte men sen stumnade jag rejält och mådde dåligt resten av dan.

Nu tillbaka till de raffinerade kolhydraterna i soffan.

Underbart=kort

10 dagar med träning hann jag med innan comebacktomten visade sig. För er som inte är insatta så är comebacktomten han som kommer och jävlas med den som försöker träna ikapp för snabbt efter ett uppehåll. Ingen skada men någon form av feber/infektion som jag drog på mig när jag simmade i den kloakluktande Sicklasjön. Jag brukar försöka undvika att svälja vatten när jag simmar men drog i mig ett par kallsupar när jag körde panikträning mellan några intervaller. Kände mig lite halvt illamående efter det passet men hade bokat in backintervaller med Kicken och Roger på kvällen och att tokmaxa uppför en skidbacke gjorde väl inte saken bättre direkt. Fick värsta frossan när jag kom hem och sen kom febern som ett brev på posten. Fyra vilodagar som straff.