Håll farten (n=1)

Dags för en räkneövning igen. Det gäller farthållningen i Ironmanlopp eller vilken långdistansgren som helst för den delen. En titt i statistiken över varvtider (3 x 60km) från Kalmar (Ironmansträckan) talar sitt tydliga språk; 99% av deltagarna sänker farten varv för varv, både under cyklingen och löpningen. Fartsänkningen gäller både för kvinnor och män, de snabbaste i eliten såväl som motionärerna. Varför är det så? För att man blir trött är det enkla svaret. Men är detta det mest optimala sättet att lägga upp ett så långt lopp?













Grafen är snitthastigheten för de tio snabbaste manliga deltagarna över de tre 60km varven. En tydlig fartsänkning för samtliga utom en.
Nu fysiologin bakom energiförbrukningen under ett långlopp. Tempot i en Ironman är så pass lågt att energin kommer till en anselig del från fett, men majoriteten kommer ändå från kolhydrater. Proteinförbränningen ligger antagligen runt 5-10% av energibehovet men här struntar vi i proteinförbränning för enkelhetens skull. Musklerna väljer vilket bränsle, fett eller kolhydrater, den ska använda i huvudsak utifrån två faktorer:
1) Hur högt tempot är. Högre tempo kräver mer kolhydratförbränning, vid lägre tempo väljer kroppen mer fett.
2) Tillgängligheten av kolhydrater eller fett. Finns det mycket kolhydrater lagrat i muskler och lever som glykogen väljer kroppen det, är depåerna låga blir det fett som åker in istället.

På starten av en Ironman har du förhoppningsvis toppat upp kroppens depåer av glykogen och kroppen kommer inledningsvis välja detta som bränsle. Är du smart väljer du också ett tempo som är tillräckligt lugnt så att du inte bränner 100% kolhydrater under de första timmarna. Men frågan är vad som är optimalt tempo. Ska man köra lite hårdare i början när kroppen ändå väljer kolhydrater i stor utsträckning eller ska man hålla igen i början för att tvinga ner kolhydratförbränningen?


Man ska vara väl medveten om att en Ironman eller vilken uthållighetssport som helst över 5h egentligen inte är någon konditionsgren, snarare är det en metabolgren. Med det menar jag att konditionen (VO2max, laktatkurvor typ) sällan begränsar prestationen när det gäller extrem uthållighet. Snarare är det metabolismen som sätter begränsningarna; hur mycket glykogen man kan lagra, hur bra man kan hushålla med depåerna och hur mycket energi man kan absorbera genom magtarmsystemet blir istället avgörande. Mängden glykogen som kan lagras verkar vara begränsat till 600-650 gram totalt. Utöver det kan kanske en riktig plåtmage absorbera 300 kcal glukos/h från sportdrycker eller gels. Men sen gäller det bara att hitta ett sätt att ta sig fram där man förbrukar så lite kolhydrater som möjligt. Samtidigt som man får i sig vätska som man ska, håller krampen i schack och inte skiter på sig.


En viktig grej inom energihushållningen är hur man pacear loppet eller håller farten helt enkelt. Tre upplägg kan nämnas:
* Positiva splits (man är "positiv" till sin förmåga och går ut hårt men sänker farten allt eftersom)
* Jämna splits
* Negativa splits (man ökar farten efterhand)

I marathon har de senaste 7 världsrekorden satts med negativa splits och verkar funka bra. Fortfarande springer dock mer än 99% av t.ex. Stockholm marathonlöparna med positiva splits. Varför är det så svårt att göra en negativ split då?

En nära vän till mig är lite lätt störd och ville testa detta på labbet. Upplägget var följande:

• Maxade glykogendepåer inför testerna




• Energi och vätskeintag som under ett lopp. I detta fallet 1 liter vätska med 70 gram matodextrin per timme. 3 st gels, efter 2,3 samt 4h.




• Testet skulle simulera en Ironmancykling på 4h 50minuter. Detta gjordes vid tre tillfällen, en gång med jämn pacing (220w i 4h 50min), en andra gång med positiv split (94 min 233 w, 97 min 220 w, 99 min 210 w), en tredje gång med negativ split (99min 210 w, 97 min 220w, 94 min 233 w)




• Energiutgiften mättes med indirekt kalorimetri.

Resultatet då:

Det enda som är relevant i ovanstående graf är kolhydratförbrukningen. Som synes var det endast vid negativa splits som kolhydratförbrukningen var någorlunda jämn. Även vid jämn fart sjunker kolhydratförbrukningen över tid och vid positiva splits (som nästan alla kör med) sjunker kolhydratförbrukning markant. Ändå har man alltså ett marathon som väntar efteråt. Den totala förbrukningen av kolhydrater vid de olika uppläggen:
Postiva splits: 3671 kcal
Jämna splits: 3332 kcal
Negativa splits: 3128 kcal

Trots att man genomfört cyklingen på exakt samma tid så är negativa splits alltså överlägset energieffektivast. Undersökningen här ute i högerkanten indikerar att de dryga 200 röstande snittar 10 timmar träning i veckan (otroligt vacker normalfördelning också), det borde alltså finnas en massa kunskap bland läsarna? Så varför kör ni så jäkla hårt i början av loppet då? VA?

1 minut all-out

4h 25min cykling idag som vanligt. Lugnt och sansat. Ville dock visa Flockhart hur en riktig karl cyklar och satte en 1-minutare på 635 watt i snitt på lunchrasten, ouppvärmd och med magen full av mat. Mat som jag hade problem att behålla efteråt men det var det värt.

Annars hade jag en bra dag på labbet. Som de flesta fattat så är jag helt insnöad på detaljerna vad som styr vår metabolism och är förtjust i de biokemiska detajerna i våra kroppar. Man känner sig ganska ödmjuk inför hur sjukt komplexa alla levande ting är och hur allt hänger samman in i minsta detalj. Ofta är det nära omöjligt att se alla sambanden och mycket verkar helt galet men jag har kommit på att om man har som utgångspunkt att virrvarvet av det man ser är en grymt smart lösning på något biokemiskt problem som kroppen fixat på ett smart sätt, så kan man lära sig en hel del. Frågan är bara vad som är drivkraften bakom alla dessa smarta lösningar. De flesta vetenskapare tror att det är evolutionen, ett helt slumpmässigt urval där bara lyckade exemplar kan föröka sig och få sprida sina gener vidare. En utveckling som drivs av slumpvisa mutationer som ibland leder till prestandahöjningar som får sitt fäste i genpoolen. Det känns som naturen är så sjukt komplex att det borde ta några biljoner år av rent tärningskastande innan man ordnat det så fint som det är idag. Jag tror det måste finnas någon annan drivkraft än bara slumpen, typ något som pekar vägen eller åtminstone styr slumpen åt ett visst håll. Det måste var det man kallar Gud. Vad Fan skulle det annars vara?

Test av kropp

Tanken var ju att köra ett tröskeltest för att utvärdera träningen de senaste veckorna. Men en rykande ny SRM-hoj har anlänt till labbet och det är svårt att hålla benen borta från den. Körde därför ett 40 min time-trial all-out på den nu på eftermiddagen som formtest. Time-trialet är väldigt enkelt men samtidigt väldigt svårt och komponerat av Micke Flockhart. Upplägget är bara att försöka snitta så himla många watt som möjligt i 40 minuter men man gör det blindat utan feedback från vare sig pulsmätare eller andra siffror. Jag snittade 316 watt som jag är mäktigt stolt över. Flockhart snittade 289 watt, vilket tydligen räckte för att förlora Finnmarksturen med några centimeter. Sen ska ju han hålla på och dela watten med kroppsvikt och sånt men det struntar jag i. Bara för att han är så liten och späd... Dessutom hade jag redan tryckt in 3 timmar cykel innan frukost med 5x5 min max vilket var mitt första hårda pass på ett par månader. Men sen tog det 2h 15 min för mig att ta mig hem i motvinden.

Kanske gör tröskelpasset senare i veckan om jag hinner.

Jag får ofta kritik för att jag inte bloggar med mer bilder och många menar att jag skulle ha fler läsare om jag la ut mer bilder. Men precis som Dostojevskij inte aspirerade på att sno läsare från Kalle Ankaklubben vill jag inte locka hit ströläsande internetscannande ungdomar i onödan. Ni får se mig som träningsbloggarnas svar på Immanuel Kant.

(Här kan ni visualisera er en svettig Filip efter avklarat träningspass)

Trälen

Min tekniskt begåvade tjej har nu installerat internet i huset efter att teliagubbarna tagit tre veckor på sig för att dra telefonlina hit vilket möjliggjorde för 2000-talets ankomst. Kanske kan jag vara lite mer frekvent med mina blogguppdateringar nu. Kanske alltså.

6 veckor av långcyklande har förflutit, allt i väldigt lugnt och behagligt tempo. Förra veckan summerade jag till 21 timmars träning, snittpulsen över alla de passen vara 123 bpm. Därutöver spenderade jag ca 24 timmar effektiv tid på lant/trädgårdsbruk och roade mig med att jobba med pulsmätaren på, snittet är 107 bpm. Bondetoppen på aerob sysselsättningar ser ut enligt följande:
* Bända upp rötter/stubbar: 126 bpm
* Vändgräva leråker: 114 bpm (då vänder jag ca 5 kvadratmeter åker per timme)
* Såga ner träd: 108 bpm.Men jag fick låna pappas motorsåg och då snackar vi <100bpm lätt.
* Hugga ved: 102 bpm
En notering är att bända rötter samt såga är klara anaeroba discipliner där man gärna jobbar 10 sek all-out, vila 20 sek, 10 sek all-out osv. Gräva och hugga ved kan man hitta ett finare flow i och jobba aerobt hela vägen.

På måndag ska jag göra ett första test på labbet och se vad dessa 6 veckor av mycken men långsammere träning gjort rent formmässigt, stay tuned. Jag hade allvarlig probelm att suga åt mig träningen de första fyra veckorna men sen vände det och sista veckan har jag känt mig starkare än på mycket länge.

Pendlingskamraterna som jag nämnde tidigare har tydligen gett upp för säsongen. Ett par dagar med regn och ensiffriga plusgrader var väl nog för att dom skulle kissade blod... Jag mötte en av dem på väg hem från jobbet. Det regnade och han hade en fladdrig regnponcho med reflexväst on-top. Frontalytan ökade från 0.7 till 2 kvadratmeter i ett nafs och han lär ta bussen till solen tittar fram igen i maj.

Ö till Ö- the experience

Ö till Ö slutade i moll för min del. Förutsättningarna såg riktig bra ut, med ganska blåsigt väder men varmt i luften och 15-16 grader i vattnet. Min lagkompis Aquaman lyckades övertala mig att ta en kortkort våtdräkt vilket skulle göra oss snabbare på löpningarna. Redan på första simningen kändes något fel, jag upplevde att vattnet var iskallt trots att andra verkade helt oberörda. Efter bara en kilometer simning får jag ordentlig kramp i låren och för varje simning blev krampen värre och värre samtidigt som jag blev mer och mer nedkyld. Efter en 1000 meters simning känner jag att detta är ganska nära gränsen för vad jag klarar köldmässigt. Vi har då kört på i 6 timmar och energinivåerna börjar sjunka. Jag berättar hur det ligger till för Aquaman och ber om högsta tempo på en exponerad 1400 meters simning för att jag inte ska frysa häcken av mig. Halvvägs genom den simning känner jag mig alldeles för kall och har bara någon form av kippande andning. Ön vi ska till känns som en prick i horisonten. Inte mycket att välja på mer än att simma på. Efter bara några minuter till känns det nästan outhärdligt och jag försöker vinka till en av sjöräddningens båtar men han missuppfattar mig och kör där ifrån. Med några hundra meter kvar känns det riktigt farligt och plötsligt sprutar adrenalinet ut i kroppen på mig, känns som en enorm kick och jag bara simmar på. Ganska snart rinner dock adrenalinet ur mig och det känns som jag skulle kunna ge upp och sjunka till botten hur lätt som helst. På något jäkla vänster tar vi oss ändå fram till ön. När vi ska ur vattnet kan jag inte röra benen. Kramp överallt. Filmklippet nedan slutar när Aquaman får upp mig ur vattnet. Därefter har jag en minneslucka på 15 minuter och enligt Aqua har jag legat i något form av skakanfall i en klippskreva. Bara att ta brytbåten hem. Credit till alla som genomför Ö till Ö, det är de jobbigaste man kan göra på svensk mark. Detta var mitt tredje lopp och första gången jag får bryta. Precis så tufft som det ska vara.

www.youtube.com/watch?v=yHeBJx17zyk

Filmat av Mattias på Swedish Mountain, kommer en längre produktion på TV4sport senare i höst

Ingen aning varför det gick som det gick men har två gissningar:

-Jag var sjuk veckan innan racet men kände mig någorlunda frisk på startlinjen, kan ha varit det som försvagat mig.
-Jag har tappat 3 kilo de senaste 4 veckorna pga den höga tränings- och arbetsbelastning. Fett värmer, senor och muskler inte lika mycket.

Extremt nice att Antti och prefix-Björn äntligen fick stå på pallen dock!

Och dom kallar MIG självplågare...

Fjärde veckans cykelpendlande inlett. Idag var det en nästan magiskt vacker och sval sensommarmorgon. På ängarna låg en tjock dimma som precis började lätta. Uppför första seriösa backen så cyklade jag upp genom dimman och kände hur solen kom fram och värmde upp mig, när jag vände mig om såg jag ett otroligt vackert landskap med skogsdungar inbäddade i moln.

Nästan alla på jobbet tycker jag är störd bortom all fattning som cyklar dryga 12 mil om dagen när jag bodde så bekvämt och nära förrut. Enligt min uppfattning är det alternativen till att cykla, som är först bil och sedan trängas på en pendel till t-centralen eller att sitta i en bilkö hela vägen, som är stört hemska. Det får vara bra mycket saltad blötsnö på vägen innan bilen lockar mer än cykeln. Jag är djupt tacksam att min kropp är hel och frisk och klarar att träna fem timmar om dagen så jag slipper bilköerna. Känslan nu jämfört med min dekadenta vår och försommar då jag bara tränade lite sporadisk är enorm. All mat smakar nu ljuvligt gott igen, vatten är mycket godare att dricka än Cola, att sova är skönt och känslan att sätta sig i soffan är som att få en kram av sin bästa vän.


En lite rolig grej på resan är tre lite äldre cyklande killar som jag cyklade förbi första gången för ett par veckor sen. Dom ger intryck av att vara klassiska "vi siktar mot vättern 2012-gubbar" som cykelpendlar som träning. Vi snackar racers med extremt höga styren, fladdriga R90-träningsställ och en av killarna har vanliga pedaler med remmar istället för riktiga cykelpedaler. Första gången jag cyklade förbi fick ena killen för sig att ta rygg och spurtade ifatt i en backe. Andningsfrekvens 55, Borgskattning 19 och släppte i nästa backe. Dagen efter försökte alla ta rulle men släppte efter någon minut. I fredags stod dom och väntade på mig vid en busshållplats, när dom fick syn på mig blev det en jäkla fart; av med ullvästen, 5 snabba drag på ciggen men sen misslyckades den ene (rökaren) att klicka i sina skor i pedalerna och alla missade mig. Idag var dom mer välorganiserade, den långe tog rullen, rökaren direkt bakom. Tyvärr började den normale (varken lång eller röker) att sprinta typ 10 sek innan jag kom fram till busshållplatsen, vi snackar all-out-försöka-vrida-av-styret-ute-i-vänsterfilen-toksprint och var för trött för att ta rulle när jag väl kom ifatt. Missbedömning a la carté. Dom andra två satt bak och flåsade uppför säkert tre-fyra backar innan dom vek sig. Det roliga är att jag kör relativt lugnt, typ 200-210w ändå är det så svårt för dom. Lite bättre taktik, lägre styre och högre ringtryck så borde dom klara det lite bättre tycker man.













Åå va skönt att slippa cykla

Skriet från glesbygden

Hej.
Jag är tillbaka.
Anledningen till mitt månadslånga uppehåll är flytten till obygden och frånvaron till möjlighet att koppla upp sig mot det stora världsomspännande nätet. Kommunen kallar området vi bor i för glesbygd och då är det inte prio nummer ett att dra bredband dit eller mecka upp en 3G mast. Ganska befriande. En plupps mottagning på telefonen har jag ändå så jag kan nås om vinden ligger på från rätt håll. 4 dagar per vecka cyklar jag till Babylon för att idka lönearbete, en runda på 125km tur och retur så det blir en fin träningsdos om 50 mil cykel per vecka. Jag försöker hålla igång i övrigt också och kör löpning på lunchrasten och simning här nere i viken på lite mer udda tider än vad Eriksdalsbadet brukade tillåta.

Fritiden ägnar jag åt gammaldags kroppsarbete, nämligen att göra om skog till odlingsbar jord på småländskt sätt. Vi snackar såga träd, bända upp rötter med spett, köra skottkärra, hugga ved, bära bort sten, vändgräva stenig jord etc. Första veckorna var jag brutalt trött i rygg, axlar och armar men nu börjar det ordna upp sig. Jag har haft vissa problem att absorbera cykelträning men nu sista dagarna känns det som det vänt och att jag blivit piggare. Man behöver ju inte oroa sig för att behöva gå till något gym för att köra kompletterande styrka när man håller på så här. Framförallt bända rötter med spett är en väldigt allsidig och välgörande aktivitet som jag kan rekommendera. Coach Mike som också är obygdsbo brukar hälsa på och tycker att vi ska ta betalt för att folk ska jobba här. Så nedrans bra träning kan man ju inte få gratis.

Mer då? Jag ska köra Ö till Ö med Aquamannen Roger den 5e september sen vill jag gärna springa sörmlands ultramarathon också.

Just det; min två och ett halvt åring sa precis till mig:
-”Pappa, när jag bli stor ska jag bli så stark att jag kan springa bredvid du”.
Nästan så jag blev tårögd.

Nä, klockan är halv nio, dags att somna ovaggad.