torsdag 19 maj 2011

Spara eller slösa?

Igår fick min forskargrupp en artikel publicerad i tidsskriften FASEB Journal (Federation of American Societies For Experimental Biology) och är resultatet av en hypotes och en sjuhelsikes massa experiment som legat och pyrt i över 2 år.

Vad har vi visat nu då? Egentligen är det ett helt grundläggande biologiskt fenomen vi har sett men eftersom denna bloggen bara läses av insöade idrottsfantaster så förklarar jag det ur idrottsperspektiv:

Man har vetat sen tidigare att det verkar vara omöjligt att kombinera högt max syreupptag (vi kallar det hög aerob power) med god rörelseekonomi (hög efficiency). Bland annat denna artikel visar att proffscyklister antingen har hög aerob power eller är väldigt effektiva, men aldrig väldigt effektiva OCH har hög aerob power samtidigt. Skulle man kunna kombinera den högsta effektiviteten man hittat hos idrottare med det högsta värdena på max syreupptag så skulle man få en idrottare som skulle vara så överlägsen alla andra att han skulle kunna bryta sig loss första halvtimmen på varje etapp i touren och vara loss hela dan samtidigt som han vinkar till publiken. I löpning snackar vi om tider ner mot 22-23 min på 10000m. Fast det verkar verkar alltså inte vara möjligt att kombinera hög effektivitet med hög power. Kollar ni i kommentarerna till artikeln ovan så ser ni att en forskargrupp avfärdar sambandet som endast en matematisk artefakt helt utan verklighetsförankring. En annan grupp (Tim Noakes och Ross Tucker från Sport Scientists) säger att det helt enkelt är hjärnan som beränsar prestationsförmågan och "känner av" hur mycket effekt som utvecklats och stoppar kroppen innan den dödar sig själv the hard way...

Vi har nu hittat den biokemiska förklaring som verkar sitta i mitokondriernas affinitet för syre. Väldigt förenklat så ser vi att affiniteten styrs av mitokondriernas termodynamiska effektivitet. Hög effektivitet ger dålig affinitet = musklernas förmåga att extrahera syret som kommer från hjärtat försämras. Har man å andra sidan lite sämre effektivitet ger detta istället en bättre affinitet; man utnyttjar syret bättre men "slösar" bort det genom frikoppling. Detta fenomen gäller inte bara under arbete utan även i vila, har man bra affinitet för syre så får man också en hög basalmetabolism.

När är det då bra att ha hög power men sämre effektivitet?
I ett evolutionärt perspektiv så var det en fördel när det var gott om mat och man kunde använda sin power till intensiv jakt eller annat energikrävande. Att man slösade bort en massa energi gjorde inget så länge inte maten tröt. Var det dessutom kallt borde den extra värmebildningen som är en bieffekt av en hög metabolism bara ge lite skydd mot kylan. Idrottsgrenar som gynnas av denna strategi är de där det krävs hög aerob power utan att kroppens energidepåer begränsar. Typ; löpning 3000-10000m, korta tempolopp på cykel, längdskidor upp till 30km (ffa om det är mycket backar) mm.

När är det bra att ha hög effektivitet på bekostnad av power? Evolutionärt var det en fördel under bistra tider med svält och elände, i varmare klimat och när man tillämpade jaga/samla tekniker där man förlitade sig på uthållighet eller utröttning av bytet istället för "sneak attacks". Idrottsligt så är denna anpassning gynnsam för alla distanser längre än 2 timmar när man inte utnyttjar mer än 85-90% av max syreupptag och på hög höjd när syretillgången är begränsande.

7 kommentarer:

  1. Det är lite väl mycket fysiolonörderi här nu. Ta och dra en anektod om Lill-K nu istället :-)

    SvaraRadera
  2. Väldigt intressant artikel Filip! Jag undrar lite om ni sett några av dessa resultat rent praktiskt i nitratstudierna? Alltså om man har sett någon skillnad i effekt på tester som varat olika lång tid?

    Jag tittade snabbt på referenserna till nitratstudier i artikeln men testprotokollen verkar inte skilja sig så värst mycket i tid där. Tänkte om ni kanske gjort tester som inte är publicerade där testpersonerna fått arbeta i >2 timmar?

    SvaraRadera
  3. Jacob: Nä, alla prestationsstudier som gjorts med nitrat har haft arbetstider mellan 6-15 minuter. De har gjorts av 4 olika labb så effekten verkar ganska robust (även om vi bara såg en tendens till bättre arbetsförmåga). Men håller med dig om att effekten av nitrat på prestationsförmåga definitivt borde vara större ju längre arbetstiden är.

    SvaraRadera
  4. Jag har läst detta inlägg mer än en gång och tycker alltid det är lika intressant. Jag råkar själv ha betydligt bättre arbetsekonomi än max power vilket kanske inte är helt i linje med vem jag egentligen är, men så kan det vara.
    Man läser lite var stans att gener kan styra vilken typ av träning som är effektivast för varje individ. Jag gissar att god arbetsförmåga till största del är något jag fått via gener och inte tränat mig till. Finns det något samband att gener med god arbetsförmåga bör träna på något specifikt vis. Eller ligger frågorna helt och hållet ifrån varandra? Jag har själv fått känslan att jag svarar bra på högintensiva pass men att det först och främst ökar min prestanda på tröskelfart. Det känns nästan som att jag kan lägga ner tröskelträning helt och bara köra kort och hårt och ändå få bra flyt på längre pass. Medans ökningen på de hårda passen i sig är ganska snål.
    Går det att svara på om en person med god arbetsförmåga som kör VO2Pass. Får han bättre VO2 kapacitet eller bättre effektivitet? Finns det någon träning man ska undvika om man vill gå mer mot max power än ekonomi.
    Kanske inte helt vetenskapligt ställda frågor. Men jag hoppas du förstår lite vad jag är ute efter Jag är inte så vetenskaplig. Fråga Micke. Han vet…

    SvaraRadera
  5. Mittlivsomcykel: Jag förstår vad du menar. Tyvärr har jag inga svar, det verkar inte finnas några studier gjorda på det sättet heller. Min forskargrupp håller i detta nu på att starta en studie där vi ska kolla på vad som skiljer "högeffektiva" och "högpower" idrottare åt och vilken träning som är optimal för dessa individer. Du får gärna kontakta mig om du vill vara med (och passar in i studien).

    SvaraRadera
  6. Mycket intressant läsning och rent spontant tycker jag att mycket verkar stämma bra överens med det man ser i verkligheten. Det är emellertid något som får mig att fundera lite extra. Om man är antingen är en effektiv eller en powerperson, eller något däremellan men i mindre grad. Då måste det ju betyda att extremt hög maximal syreupptagningsförmåga per automatik utesluter dig som en potentiell vinnare av ironman. Eller har jag missuppfattat helt?

    Det har jag antagligen eftersom Dave Scott under sina bästa år hade 82 ml/kg/min och han vann ju några IM. Eller ska man dra slutsatsen att han var väldigt ineffektiv och lyckades ändå? Hur höll han då distansen? För man kan ju inte på något sätt säga att 82 är annat än extremt bra syreupptagningsförmåga.

    För om det här verkligen stämmer så ska jag kunna satsa stora pengar på att Northug aldrig vinner Vasaloppet och det vet jag fan inte om jag vågar.

    SvaraRadera
  7. Väldigt spännande läsning. Utöver ovanstående inlägg skulle det vara intressant att få vetskap om individer med låg affinitet, dvs hög effektivitet, har en högre andel av långsamma muskelfibrer relativt de med låg effektivitet (och vice versa, har dessa en högre andel snabba muskelfibrer). Utifrån ett evolutionärt perspektiv, om hög power krävts för intensiva jakter, kanske detta ackompanjeras av snabba muskelfibrer.

    Om det är två fristående genetiska faktorer borde en person som har stor andel snabba muskelfibrer tillsammans med hög affinitet ha mycket fina sammanlagda egenskaper för att bli framgångsrik på korta/medellånga löpdistanser.

    SvaraRadera