Ogräsbonde

När det gäller träning och vetenskapande , som denna bloggen egentligen handlar om, har jag ganska bra koll på läget för det mesta tycker jag. Därför är det kul att kasta sig ut i något som man inte alls är så bra på. Vi har börjat odla en sjuhärdeles massa här hemma och det är något som jag aldrig pysslat med innan. Många misstag har begåtts men inlärningskurvan är brant och det är sjukt tillfredställande att harva omkring i jorden. Ok en sak suger:  Mördarsniglarna. Dom är liksom så nedrans onödiga. Påminner lite om männsikosläktet; inga naturliga fiender, sprider sig onkontrollerat och ödelägger urskillnigslöst allt i sin väg. Tanken är ju att jag bara ska tillämpa icke-våldsmetoder men fredsförhandlingarna mellan mig och sniglarna går inte mycket bättre än de mellan Israel och Palestina. Just nu är det samla upp i påse och deportera till annan ort som gäller men jag kan säga att ett sånt där elektriskt snigelstängsel känns lockande att införskaffa.

Vi har ett dussin fruktträd och bärbuskar som känns som ett safe bet åtminstone om man jämför med mer svårodlade grönsaker:

4 sorters jordgubbar är en given klassiker

Nitratrik sallad växer så det knakar

Har satsat på gröngödsling för att minimera CH3 utsläppen men när bonden staplade upp några kubik kogödsel utanför tomten kunde jag inte låta bli att köpa några skottkärror.

Tomater och chiliplantor bara för att. Tillväxten är lite klen av någon anledning. För små krukor? För torrt? För kallt? Mer gödsel? Tur att man kan googla

Auberginer. Den enda plantorna som vuxit snällt och problemfritt

Hemmagjord bikupa för vildbin. Har man inte en sån så är man ute.

Majs. Smakar inte bajs

Pumpor. Asså, hur mycket gödsel kan man kräva? Klart mest bortskämda plantan. Dom skulle tydligen "avhärdas". På botaniska betyder det att man sakta ska vänja dom vid att vara ute när man planterar ut dom på våren. Jag tänkte mer "härdas" och behandlade dom som jag behandlar mig själv; bara smack på med kyla och misär så mår man skit i någon vecka innan man vant sig. Ledde till 75%iga förluster.

Märgärter. Jävla bökigt att dom måste ha nått att klättra på och så blåser dom ändå av snöret man lindat dom på. Hur klarade dom sig på stenåldern?

Potatis. Tack för att det finns potatis. Lättodlad basföda. Här samodlat med bondbönor för proteinet och kvävefixerandets skull.

 Pumpor utomhus. Sniglarna ääälskar det.



Lilla rödbetslandet. Kom ut här en morgon och fick en kaosdödschock när jag såg att 156 sniglar hade rejv här och hade käkat rent allt utom den lilla plätten i mitten. Innan var det fullt av rödbetor.

En dag ska vi odla all vår mat själva. Några års trial and error till så är vi där :-)

Snuffen

Jag har för det mesta en ganska stark känsla att jag inte behöver vara rädd eller oroa mig för att hemska saker ska hända i livet. Det känns som världen liksom tar hand om mig utan att jag behöver tänka så mycket på det. Som att någon tycker om mig. Mycket. Det bara rullar på och det mesta löser sig av sig själv.

Fast som en back-up till om något av det ovanstående skulle skita sig nån dag har jag en plan för några s.k. fasta situationer som skulle kunna uppstå. Dessa fasta situationer har jag funderat ut en liten lösning på och sen präntat in ett handlingsmönster i förlängda ryggmärgen. En av dessa är att jag kör bil eller cyklar och att en bil plötsligt kommer över i mitt körfält. Handlingsmönstret jag präntat in är då att alltid väja till höger, oavsett vad som finns till detta höger. Tänk stup, bergvägg etc.  Allt är väl bättre än att fronta en annan bil? Ganska smidigt att ha det färdigt i ryggmärgen så man slipper koppla in några högre kognitiva processer i ett sådant läge.

Just denna situation dök upp igår. Jag cyklade på en väg med en refug i mitten och ett litet dike till höger. Rusningstrafik och ganska mycket bilar. Plötsligt ser jag en bil som kommer i mycket hög fart mot mig i mitt körfält och sicksackar mellan de mötande bilarna som kör ner i diket eller upp på refugen för att väja! Hinner inte tänka mer än att "det här ser konstigt ut" och så kör jag ner i diket till höger. Affepundaren som fått snetändning i bilen är på väg att frontalkrocka med bilen precis framför mig men lyckas svänga undan igen men får sneställ på bilen som sladdar rakt mot mig. Han svischar förbi någon centimeter från mig. Intensiv känsla. Pundarn tryckar plattan i botten igen så fort han fått kontroll på bilen.

Det var nära. Någon sekund hit eller dit så -snuff- kanske det hade varit slut.

En intressant grej var att alla bilarna som han kört förbi stannade på stället där de väjt undan. Alla liksom bara satt där i sina bilar helt stela en liten stund. Kanske någon kramade sin barn lite extra när dom kom hem.

Imorgon åker vi till jobbet som vanligt.

Dra på trissor!

Igår natt vaknade jag helt kallsvettig och kom på att triathlon består av tre (3) grenar. Jag har ju sprungit och cyklat en hel del de senaste halvåret men det kändes precis som att något saknades. Visst fan, simningen! Hur kunde jag glömma? Jag har ju knappt tränat ett enda pass sen förra sommaren...

Det var då det kom över mig. Jag ska fan springa UPPE PÅ VATTNET! Efter tagit det beslutet somnade jag tryggt om.

Vaknade några timmar senare, tog på löparskor och gick ner till havet för att testa. Utifall att något, mot förmodan, skulle gå snett tog jag även på min våtdräkt. Självklart hade jag googlat "run on water" och det är tydligen inte så svårt. Några saker måste man tänka på dock, åtminstone inledningsvis:

-Använd vattenavstötande skor
-Hög stegfrekvens är A och O.
- Spring i en svagt lutande kurva över vattnet för att inte bryta ytspänningen.
-Framförallt: Tro på det och bara gör det!

Eftersom jag har en vetenskaplig bakgrund kände jag mig lätt skeptisk till det hela men om några veckor är jag övertygad om att jag kommer ta mig runt 4km öppet vatten utan att bli blöt! Att människor inte kan springa på vatten är alltså bara en myt som simtränarmaffian lurat i oss...