torsdag 19 maj 2011

Blodpasset

Det skrivs en hel del om införandet av blodpass för elitidrottare som ett sätt att komma åt dopare. Tanken är att man ska hålla koll på stora avvikelser i mängden röda blodkroppar / blodvärden genom regelbundna tester och om någon visar på avvikande tendenser så ska man kunna jaga dessa idrottare med blåslampa för att få dit dem i ett "riktigt" dopingtest. Som referens så är normalvärden i Hb ca 150 g/l för män och 135 g/l för kvinnor. Får man ett värde över 170 (män) och 160 (kvinnor) så räknas detta som "positivt" och idrottaren får inte starta i tävlingen pga hälsoskäl. Dock kan man aldrig säga att det är ett positivt dopingtest men det föranleder till att man undersöker saken. De individuella variationerna är stora och de finns flera idrottare som har naturligt höga Hb-värden. Om jag inte minns fel så är skidåkaren Peter Larsson en av dem som har fått dispens för sina höga blodvärden. Britta Norgren torskade också ett sådant test i vintras men det berodde antagligen på att hon var uttorkad efter magsjuka.

Så här har mina blodvärden sett ut de senaste åren:













Som synes är det enorma variationer i mitt Hb-värde. Till skillnad från Mr Armstrong som alltid har mellan 153-155 i Hb... Det lägsta värdet (133) hade jag efter en 35-timmars träningsvecka. Jag upptäckte att jag hade lite halvsunkiga ferritinnivåer 2009 (pilen) och har druckit blutsaft med jämna mellanrum sedan dess . Ganska tydlig effekt på det. Det anmärkningsvärda är de enorma variationerna (133-182) och att jag faktiskt skulle betraktas som misstänkt dopare efter 6 av testerna. Kroppens vätskenivåer spelar såklart in men alla dessa testerna är tagna innan träning och efter ordentligt med dricka.

Spara eller slösa?

Igår fick min forskargrupp en artikel publicerad i tidsskriften FASEB Journal (Federation of American Societies For Experimental Biology) och är resultatet av en hypotes och en sjuhelsikes massa experiment som legat och pyrt i över 2 år.

Vad har vi visat nu då? Egentligen är det ett helt grundläggande biologiskt fenomen vi har sett men eftersom denna bloggen bara läses av insöade idrottsfantaster så förklarar jag det ur idrottsperspektiv:

Man har vetat sen tidigare att det verkar vara omöjligt att kombinera högt max syreupptag (vi kallar det hög aerob power) med god rörelseekonomi (hög efficiency). Bland annat denna artikel visar att proffscyklister antingen har hög aerob power eller är väldigt effektiva, men aldrig väldigt effektiva OCH har hög aerob power samtidigt. Skulle man kunna kombinera den högsta effektiviteten man hittat hos idrottare med det högsta värdena på max syreupptag så skulle man få en idrottare som skulle vara så överlägsen alla andra att han skulle kunna bryta sig loss första halvtimmen på varje etapp i touren och vara loss hela dan samtidigt som han vinkar till publiken. I löpning snackar vi om tider ner mot 22-23 min på 10000m. Fast det verkar verkar alltså inte vara möjligt att kombinera hög effektivitet med hög power. Kollar ni i kommentarerna till artikeln ovan så ser ni att en forskargrupp avfärdar sambandet som endast en matematisk artefakt helt utan verklighetsförankring. En annan grupp (Tim Noakes och Ross Tucker från Sport Scientists) säger att det helt enkelt är hjärnan som beränsar prestationsförmågan och "känner av" hur mycket effekt som utvecklats och stoppar kroppen innan den dödar sig själv the hard way...

Vi har nu hittat den biokemiska förklaring som verkar sitta i mitokondriernas affinitet för syre. Väldigt förenklat så ser vi att affiniteten styrs av mitokondriernas termodynamiska effektivitet. Hög effektivitet ger dålig affinitet = musklernas förmåga att extrahera syret som kommer från hjärtat försämras. Har man å andra sidan lite sämre effektivitet ger detta istället en bättre affinitet; man utnyttjar syret bättre men "slösar" bort det genom frikoppling. Detta fenomen gäller inte bara under arbete utan även i vila, har man bra affinitet för syre så får man också en hög basalmetabolism.

När är det då bra att ha hög power men sämre effektivitet?
I ett evolutionärt perspektiv så var det en fördel när det var gott om mat och man kunde använda sin power till intensiv jakt eller annat energikrävande. Att man slösade bort en massa energi gjorde inget så länge inte maten tröt. Var det dessutom kallt borde den extra värmebildningen som är en bieffekt av en hög metabolism bara ge lite skydd mot kylan. Idrottsgrenar som gynnas av denna strategi är de där det krävs hög aerob power utan att kroppens energidepåer begränsar. Typ; löpning 3000-10000m, korta tempolopp på cykel, längdskidor upp till 30km (ffa om det är mycket backar) mm.

När är det bra att ha hög effektivitet på bekostnad av power? Evolutionärt var det en fördel under bistra tider med svält och elände, i varmare klimat och när man tillämpade jaga/samla tekniker där man förlitade sig på uthållighet eller utröttning av bytet istället för "sneak attacks". Idrottsligt så är denna anpassning gynnsam för alla distanser längre än 2 timmar när man inte utnyttjar mer än 85-90% av max syreupptag och på hög höjd när syretillgången är begränsande.

torsdag 12 maj 2011

Ekpollen

Förra året kom pollenchocken 9 dagar senare än i år. Vill klia ut ögonen. Ganska exotiskt att vara allergisk mot ek dock, lite coolare än att vara allergisk mot gräs eller katter. Synd att ute-50an som öppnar nästa vecka ligger under 12 stora ekar.

torsdag 5 maj 2011

Träningen sen sist

Mina senaste blogginlägg om lite ditt och datt och allmän kuriosa har förstås, som ni nog anat, endast skrivits för att mörka mitt dåliga tränande. I skrivande stund var det 10 dagar sedan jag simmade sist, mer än 2 vceckor sen jag satt på en riktig cykel och om det inte var för ett löppass alldels nyss så var det 5 dagar sen jag sprang senast.

En liten undanflykt är att den gamle ogode vännen hjärtrusningarna gjorde sig påminda under förra helgens tävling vartefter jag varit lite matt. Av okänd anledning så kan mitt hjärta skena iväg till en 30-40 slag över normal maxpuls och det går bara att stoppa det genom att stanna och göra en valsalvamanöver eller om jag ställer mig med huvudet mellan knäna. En annan större undanflykt är skrivandet av min stundande doktorsavhandling som inte lämnar mig en lugn stund, vare sig dag eller natt.

Ett par fina pass som ändå kan nämnas är långfredagens löppass över 44km och 1300 höjdmeter terräng, ett tröskelpass över 10km med kort joggvila i 100m var 900de meter där jag sprang betydligt snabbare än på lördagens tävling över samma distans, och att jag gjorde ett simtest på 1500 fritt på 22.36 vilket får anses bra på 1.5 simpass i veckan. Det absolut bästa passet var dock ett lätt joggingpass i Tyresta nationalpark som visade sig från sin absolut vårigaste och idylligaste sida. Annars är det bara skit.