Jag har för det mesta en ganska stark känsla att jag inte behöver vara rädd eller oroa mig för att hemska saker ska hända i livet. Det känns som världen liksom tar hand om mig utan att jag behöver tänka så mycket på det. Som att någon tycker om mig. Mycket. Det bara rullar på och det mesta löser sig av sig själv.
Fast som en back-up till om något av det ovanstående skulle skita sig nån dag har jag en plan för några s.k. fasta situationer som skulle kunna uppstå. Dessa fasta situationer har jag funderat ut en liten lösning på och sen präntat in ett handlingsmönster i förlängda ryggmärgen. En av dessa är att jag kör bil eller cyklar och att en bil plötsligt kommer över i mitt körfält. Handlingsmönstret jag präntat in är då att alltid väja till höger, oavsett vad som finns till detta höger. Tänk stup, bergvägg etc. Allt är väl bättre än att fronta en annan bil? Ganska smidigt att ha det färdigt i ryggmärgen så man slipper koppla in några högre kognitiva processer i ett sådant läge.
Just denna situation dök upp igår. Jag cyklade på en väg med en refug i mitten och ett litet dike till höger. Rusningstrafik och ganska mycket bilar. Plötsligt ser jag en bil som kommer i mycket hög fart mot mig i mitt körfält och sicksackar mellan de mötande bilarna som kör ner i diket eller upp på refugen för att väja! Hinner inte tänka mer än att "det här ser konstigt ut" och så kör jag ner i diket till höger. Affepundaren som fått snetändning i bilen är på väg att frontalkrocka med bilen precis framför mig men lyckas svänga undan igen men får sneställ på bilen som sladdar rakt mot mig. Han svischar förbi någon centimeter från mig. Intensiv känsla. Pundarn tryckar plattan i botten igen så fort han fått kontroll på bilen.
Det var nära. Någon sekund hit eller dit så -snuff- kanske det hade varit slut.
En intressant grej var att alla bilarna som han kört förbi stannade på stället där de väjt undan. Alla liksom bara satt där i sina bilar helt stela en liten stund. Kanske någon kramade sin barn lite extra när dom kom hem.
Imorgon åker vi till jobbet som vanligt.
En liknande sak hände min bror för nåt år sedan....Polisen ringde upp brorsan senare på kvällen och berättade att den mötande bilen hamnat i diket senare. Och att det var en som haft nån form av anfall(kommer inte ihåg vad, men typ diabetes eller epilepsi eller nåt) och inte alls hade varit rattonykter.
SvaraRaderaScarry stuff, Fille. Nu har du lurat döden i åtminstone 2 gånger.. förra gången var när vi wake-surfade efter Stenabåten och besättningen tömde ballasten mitt framför näsan på oss.
SvaraRaderaSmart rutin för fasta situationer! Läskigt värre och manar verkligen till eftertänksamhet.
SvaraRaderaKanske Tranströmer hade en poäng ändå (och eftersom han fick Nobelpris så borde han väl ha det..)
- Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.