Ironman Switzerland

Dags att bikta sig. Sammanfattningsvis kan jag säga att det sket sig eftersom jag fick en bristning i lårmuskeln sista gången jag cyklade uppför en av de brantare backarna i slutet av banan. När något sådant händer sätter såklart alla mentala försvarsmekanismer in på högvarv, jag intalade mig att det bara var kramp och försökte stretcha ut det i nedförbackarna. Tävlingsruset och endorfinnivåerna gör ju ofta att smärta inte känns på samma sätt men på löpningen gjorde låret rejält ont och kändes ganska ostyrligt. Jag ville verkligen få till ett bra lopp denna gången men efter 20km funkade det helt enkelt inte längre och jag gick de sista 22km för att åtminstone ta mig i mål.

Det är förstås en rejäl sinkadus att jag inte fick till det denna gången heller men ett par grejor kändes väldigt positiva och jag blev några erfarenheter rikare inför kommande lopp:

• Tidschemat som jag gjort med puls och tider stämde väldigt bra. Mycket är tack vare de standardtester jag kör och baktider från tidigare lopp gör att jag vet nästan exakt var jag står formmässigt. Simningen gick på 1.04h och jag förutspådde också just 1.04h. Cyklingen höll jag min puls på 136-140 de första 6 milen och sen stod jag på lite extra i uppförbackarna efter det. Min snittpuls blev 140 och jag cyklade på 5.01h, jag förutspådde 4.57h och det stämde nog väldigt bra med tanke på att jag tappade några minuter sista milen när lårmuskeln fuckade sig.
• Att ta det lugnt på cyklingen lönar sig, detta är det lopp jag kört absolut lugnast på cyklingen och jag kände mig väldigt fräsch och sugen på att trycka på hårdare hela vägen. Ett pyttelitet bonus är att jag ändå slog Patrik Tjärdals gamla svenskbästa tid på cykelbanan från 2000 med ett par minuter. Lite plåster på skavsåren iallfall :-)
• Att dra för tunga växlar kan vara farligt. Jag har skruvat på en 56-klinga på min cykel detta året istället för 53an jag kört med tidigare. Det är skönt att ha några tunga växlar på de snabba partierna men jag tror jag drog lite väl tungt i uppförbackarna och det var nog därför lårmuskeln gick av. Jag låg runt 70-75 i kadens typ hela vägen. Banans två tuffa backar (som givetvis döpts till "The Beast" och "Heartbreak hill") skulle passeras två gånger var och det var sista gången uppför The Beast som muskeln gav upp.
• Illamående och kräkningar uteblev! Detta är väl det mest positiva med loppet. Jag har testat lite olika varianter av drycker, mat och energiintag under träningen eftersom jag alltid blivit väldigt illamående under Ironmanlopp tidigare. Det var faktiskt Jocke Berggren som tipsade mig om att jag antagligen drack för mycket på cyklingen, jag brukar trycka en 4-5 liter under de 5 timmarna men gick ner till knappa 3 liter nu och det funkade mycket bättre. Typ 2 liter sportdryck + 1 liter vatten med salter och 3 gels + 1 energibar räckte gott.

I övrigt så gratulerar jag min kompis Lelle Moberg som fixade Hawaiikvalet med minsta möjliga marginal! 9.16h är pers med 3 minuter och Lelle är nog den kille som är mest förtjänt av alla att få åka till Hawaii. Lelle var en lovande junior som körde i landslaget på 90-talet men kraschade nästan ihjäl sig mellan två bussar på väg nedför ett berg på Mallis 2000. Efter det har det varit mycket rehab och skador och allmän otur men nu 10 år senare är han bättre än någonsin!

Klubbkompisen Stefan gjorde en bra insats trots lungpest hela juni och körde in på 10.10h. Stefan har nog världsrekord i jämnhet och har hela 10 lopp mellan 10.04-10.36h. Lyckades även med konstycket att krascha i en rondell och bli liggande på marken med vattenflaskan kvar i munnen...

I kompisklubben Puppy Triathlon Society gjorde alla 3 killarna Ironmandebut och all tog sig under 11h. Starkt på en bana som ändå inte är helt enkel.

Efter att ha totalsågat Ironman France förra året så kan jag rekommendera Ironman Switzerland som är en välarrangerad och trevlig tävling med benhårda tävlingsdomare som gör sitt bästa för att hålla koll på drafting på cykelbanan. Jag fick mitt livs första gula kort efter att ha satt en energikaka i halsen och hostat upp den framför en domarmotorcykel. Han blåste i visselpipan direkt och viftade med det gula kortet. Jag blev såklart förvånade och frågade vad jag fick varningen för, "nedskräpning" var svaret... Stop and Go mitt i en uppförbacke blev straffet!

Igår var jag övertygad om att det skulle bli sjukgympa och att resten av säsongen var förstörd pga muskelbristningen. Idag har bulan inne i låret lagt sig och det känns mest lite stramt. Hoppet lever om att jag kan köra någon tävling till i slutet av augusti.