Säsongspremiär

Säter är ett mecka för:
1) Mentalsjuka
2) Triathleter
eller kombinationer av de två. Imorgon drar jag därför dit med Roger och Kicken för att få ett kvitto på hur usel formen är. Är tveksam till om jag kommer klara att simma 1500m i öppet vatten utan att pausa. Ska bli intressant hur som helst. På träningsfronten har jag snittat fjuttiga 6 timmar/vecka de senaste 4 månaderna. Det är ungefär en fjärdedel av vad jag skulle vilja ligga på men jag håller på att skärpa till det på den fronten. Märkligt är att 6 timmar medelintensiv träning per vecka är nära nog en optimal dos ur hälsosynpunkt. Det är någonstans runt de doserna som hälsoeffekterna av träning toppar mer träning behöver inte vara negativt men mycket indikerar att extrem uthållighetsträning kanske inte är det mest hälsosamma man kan hålla på med. Nu senaste var det Normann Stadlers hjärta som tackade för sig. Han är inte ensam bland topptriathleter att dra på sig seriösa hjärtproblem. Trots den optimala hälsoträningen så känner jag mig som en ytterst dekadent version av 2010 års Filip med halvdiabetes, love handles och kronisk sömnbrist.

En liten ljusglimt i tillvaron är att jag kört ett pass med Lill-Kötta ute i skogen. Passet var 6x1000m på ett välkänt parti grusväg. Jag snittade tusingarna på 3.15 vilket inte är helt under isen men tyvärr försvann Lill-Kötta snabbt ur synhåll på samtliga tusingar. Behövs lite mer träning för att jag ska kunna hålla jämna steg med honom. Dagen efter körde jag lite tempocykling (2x20 minuter) på det platta slättlandet ute vid Kuggeboda och lyckades hålla snittet över 40 km/h vilket jag inte hade några som helst förhoppningar att klara. Ytterligare 24 timmar senare mötte jag upp med barndomskamraten Björn för ett nytt pass med 6st tusingar men denna gången skulle det vara progressivt och vilan 90, 60, 45, 30 och 15 sek. Gjorde 3.34 på första och jobbade mig ner till 3.23 på den femte men sen stumnade jag rejält och mådde dåligt resten av dan.

Nu tillbaka till de raffinerade kolhydraterna i soffan.