Vargpass och vätskebrist

Träningen har rullat på bra sista veckan. Som många tränande småbarnsföräldrar vet så gäller det att få in så mycket träning som möjligt på s.k. obekväma timmar för husefridens skull. I torsdags tog jag därför sista nattpendeln kl 04.30 ner till Västerhaninge för att få in ett långt pass i lite ny terräng. Annorlunda känsla att dela vagn med de sista festprissarna som var på väg hemåt, många fortfarande rejält runda under fötterna. Högst underhållningsvärde var det att lyssna på de tre platinablonda tjejerna varav två grät högljutt, den ene för att hon bränt fyra tusen spänn på White Room och den andre för något problem med pojkvännen som inte tvättat kläder på ett halvår.
Väl av pendeln sprang jag helt sonika rakt österut i 45 minuter för att ta mig bort från civilisationen och sen norrut resten av resan för att ta mig hemåt. Underlaget var till 99% ganska knixig terräng och jag navigerade enligt taktiken "homing" dvs om stigen delar sig tar man bara det alternativ som verkar ligga mest i riktning hemåt. Totalt slutade resan på 54km vilket verkligen kändes i benen sista milen då jag bara hade med mig 5dl vatten och en brun banan som färdkost. Ändå en otroligt fin runda. När jag springer långt så poppar ofta en massa tankar upp som jag ältar under de första timmarna men efter ca tre timmar blir det bara helt tyst i huvudet och jag kommer in i någon form av trans. Detta händer bara i löpning aldrig i simning och nästan aldrig på cykeln.

Idag var det cykel med Lelle, Kicken och Stefan. På schemat stod fem timmar varav tre i IM-intensitet. Kickens och Stefans IM-intensitet alltså, inte min. Typ 250-260w i snitt. Jag hade fullt sjå att hålla rullen i den starka vinden och var ganska väck i skallen sista timmen. Så går det om man latat sig med cykelträningen.