Gubbe

Igår fyllde 35 år. Jag firades av sjungande barn och fru kl 06.15 på morgonen. I presentväg belönades jag med pannkakstårta, fick en ny springtröja och ett fritt långpass. Först tog jag på springtröjan, sprang iväg på långpasset i 19 minusgrader och åt pannkakstårtan när jag kom hem. Ljuvligt.

 Förbundet anser att jag nu är så pass lemlästad av tidens tand att jag får ställa upp i en särskild handikappklass (M35-40) för sådana som jag. Inte ska jag behöva tävla mot ungdomar i 25-årsåldern längre? Det vore ju inte rättvist.  Bläddrar man i fysiologiböcker ser man att den fysisk prestationsförmågan toppar vid 18-20 års åldern för genomsnittsvästerlänningen. Med bibehållen hård fysisk träning kan man bevara sin syreupptagningsförmåga fram till 30-års åldern. Därefter verkar det obönhörligen gå nedåt med en knapp procent per år oavsett hur hårt man tränar. Vid 40 fyllda har man tappat 10%. Anledningen till att många uthållighetsidrottare kan prestera på topp runt 35-årsåldern  är att andra, mer uthållighetsrelaterade faktorer, kan bibehållas bättre än den "ungdomliga" parametern maximalt syreupptag. Jag har haft fördelen att testa min fysik vid flera tillfällen under livets gång. Första gången jag var med i en studie var i samband med mönstringen, då hade jag 5.1 liter/min i max syreupptag. Sen testade jag mig några gånger när jag pluggade i Australien när jag var 23 och hade då ca 5.15 liter/min. Vid ett nytt test på Sahlgrenska när jag var 27 mätte jag upp 5.24 l/min. Sen har jag testat mig en miljon gånger mellan åren 2006 till nyss och min toppnotering var förra året då jag låg på 5.47 l/min vid 34 års ålder. Ingen tydlig sänkning än så länge, vi får se hur länge jag kan stå emot tiden. Då bör man nämna att jag inte höll tillbaka träningsmässigt i 20-årsåldern heller...

Utöver en sänkning i maximal syreupptagningsförmåga så brukar man tala om att återhämtningsförmågan går långsammare när man åldras. För min del känner jag att det är tvärtom. Skulle den 25-årige versionen av Filip få testa en träningsvecka som jag kör idag så skulle han kissa blod redan framåt onsdagspasset. Möjligtvis kan man tänka sig att en 35-åring har andra saker som tar upp tid, man kanske har familj, heltidsjobb eller andra åtagande som prioriteras framför idrottande. Nu erkänner jag villigt att träning inte är högsta prio på min lista heller. Den ligger kanske 3a eller 4a, vintertid 5a. Men det är ganska skönt att ha det så. Pengarna kommer in från jobbet, man behöver inte stressa över CSN eller resttentor, inte jobba helger och kvällar. Att sen ha en familj att komma hem till och en 3-åring som stoppar in nötter i munnen på en när man ligger utslagen av träning i tamburen är också ganska trevligt. Totalt sett kompenseras bristen på nattsömn och återhämtning med den positiva energin som dom små kopiorna av en själv ger.