Steve Prefontaine

Jag rotade runt bland några orginalartiklar från 70-talet på labbet. Hittade till min förtjusning fina testresultat på Steve Prefontaine, ni vet löparhårdingen som var flickornas favorit, presterade 5000m på 13.21 och 10000m på 27.43, gjorde en heroisk insats i OS 1972 men som tyvärr körde ihjäl sig efter att ha tagit bilen hem efter en runda på krogen. Hans fysiologi är helt anmärkningsvärd även för en löpare i världsklass. I studien jämförs han med andra elitlöpare och jag börjar tro att hans uttalande stämmer:

- "I'm not better then anyone else on the team, I can just push myself harder".

Framförallt respekterar jag honom för att han genomgick det fyra dagar långa testet, med biopsier, undervattensvägningar och massa tester hit och dit. Ett tecken på osjälviskhet om ni frågar mig. Han jämförs här med 13 andra löpare från Oregons grymma löparteam varav 6 st var olympier.

Exklusiv världspremiär på nitrovegan
Fysfakta om Prefontaine, för första gången publicerade på detta sätt, de andra elitlöparnas värde inom parentes:
Längd: 170cm (176cm)
Vikt: 66 kg (63kg)
Vilopuls: 42 (48)
Fettprocent: 7.3 % (7%)
VO2max: 84.4 ml/kg/min - 5.57 l/min  (79 ml/kg/min)
Max laktat: 16.3 mmol
Andel långsamma muskelfibrer: 27% (71%)
Fiberyta snabba fibrer: 8027 (8324)
Fiberyta långsamma fibrer: 10624 (6485)
Aktivitet oxidativt enzym: 811 (746)
Aktivitet glykolytiskt enzym: 22 (21.6)
Rapporterad träningsdos: 11-20 mil/vecka

Han är alltså ganska lik de andra killarna i laget men det sjuka här är alltså att han har hela 73% snabba fibrer och de få långsamma fibrer han har är på bodybuildarnivån 10624 kvadratmillimeter tjocka. Undrar om Steve Prefontaine egentligen inte var en sprinter som föddes med ett hjärta dimensionerat för ett lejon och ett pannben av stål. Kombon av just högt syreupptag, mycket snabba muskelfibrer och tjockt pannben verkar vara framgångsrik om inte annat.

Jag borde blogga mer

Stämmer in i de halta och lyttas kör och meddelar att jag ventilerat ner en övre luftvägsinfektion i nedre luftvägarna. 11 dagars utan fysisk aktivitet och jag räknar fortfarande. Hela säsongen 2013 är redan är förstörd. Kanske även karriären. Min lovande karriär som svettig pendlargubbe.

 Det finns en stor och otäck bieffekt av att träna när man är sjuk och det är risken att man utvecklar hjärtmuskelinflammation. Men en ännu hemskare bieffekt av att INTE träna när man är sjuk är att man måste åka buss/tåg till jobbet.

Ord kan inte beskriv den vidriga känslan av att komma till jobbet i ett icketränat tillstånd. Eller att komma hem på kvällen i icketränat tillstånd och med stort antal minuter bussssätessmak i häcken.  Hellre tjugo punkteringar på riksettan än ett signalfel på pendeln som jag brukar skoja för mig själv.

Googlade på huskurer mot hosta. Någon föreslog en näve stesolid, en flaska konjak och ett varmt bad. Då slipper man skiten för gott. Allt annat också för den delen.

Imorgon ska cykeln fram igen. Tabata i varenda backe.

Tänk vad underbart.

The black art of digging lera

I helgen har jag inte tränat* men väl vändgrävt min lilla leråker. Eller en fjärdedel av den. Fortsatt grävande kommer ligga kvar på att-göra-listan enda till tjälen sätter sig. Jag har ju ett s.k. "riktigt" jobb oxå. Och barn. Och hus. Och bisyssla. Och trisyssla (eller vad ens andra bisyssla kallas). Och sen är jag i djupet av min själ en slacker.

 Full body contact med spadskaftet. Det är mycket lättare nu när det vuxit potatis där än vad det var förra året, potatisen har liksom luckrat upp jorden.

I några svaga ögonblick har jag funderat på att köpa en jordfräs och få det avklarat på en enda dag men det där är smutsiga, dåliga, syndiga tankar som jag aldrig får förverkliga. Snusk på dig latgubbe. Grävas för hand ska det.

Grejen är att gräva är en av sysselsättningarna som finns med på min lista över samurajaktiviteter. En samurajaktivtet är en sysselsättning som till synes är väldigt enkel men som man alltid kan förbättra utförandet av. Dessutom är det en aktivitet där det inte hjälper att ta i eller bli förbannad utan det är teknisk fulländning som eftersträvas. Läste i en bok att om man vill bli samuraj behövde man tydligen sopa samurajklostrets gård i två livstider, först när man fulländade sopandets konst kunde man återfödas som samurajaspirant. Eller så var det bara ett sätt för samurajerna att kirra hushållsnära tjänster på ett enkelt sätt...

Här är hela listan på samurajaktiviteter i fallande ordning efter sin ädelhet:
-Slå äng med lie
-Hugga ved
-Cykla
-Gräva
-Springa
-Kratta gång
-Rensa ogräs
-Skala potatis
-Klappa katt
-Bygga torn av klossar tillsammans med 9-månaders bäbin (tornet ska kunna rasa tusen och en gånger men man ska känna lika stor kärlek varje gång)

* Träning definieras i sammanhanget som en fysiskt krävande aktivitet som ej leder till att något direkt nyttigt utförs

DNS

Det blev inget Lidingölopp, Loves dagissjuka var av den segare varianten. Stannade hemma och lyfte de sista potatisarna och rullade in en skottkärra pumpor istället. Bra nog.

Prekonditionering- något för idrottare?

Inom medicinsk forskning finns ett begrepp som kallas för "prekonditionering". Det är egentligen det vetenskapliga beviset på att klyschan "allt som inte dödar, härdar" stämmer. Prekonditionering innebär att man kan förbreda kroppen på en skada eller ett ingrepp för att öka motståndskraften mot skadan som väntar. Man kan t.ex. stänga av ett blodkärl till ett vitalt organ, som hjärtat, under en kort tid och sedan väntar  man någon timme innan man återigen stänger av blodkärlet till samma organ fast nu mycket brutalare så att hjärtat får en tydlig skada. Jämför man skadan på ett hjärta som prekonditionerats så är den väldigt mycket mindre än om man stängt av blodflödet utan förvarning.

Fenomenet ger ett väldigt starkt skydd och funkar på massa olika former av skador; man har testat att prekonditionera mot olika gifter, kyla, mental stress, syrebrist mm. Den exakta mekansimen är det fortfarande ingen som känner till. Vad jag vet så är det ingen idrottare som medvetet använder sig av dessa metoder i träningen.

Man skulle kunna tro att prekonditionering är samma sak som vanlig träning, bara det att vi tränar många gånger innan en ansträngning. Men det finns några viktiga skillnader:

• Prekonditioneringseffekten kommer inte förrän efter 3 timmar efter avslutat stimuli och varar bara i ca 6 timmar. Det är alltså ett ganska kort tidsfönster där man har effekt.
• Prekonditioneringen måste vara lagom kraftig, är stimulit för svagt uteblir effekten och är det för starkt verkar kroppens försvar på något sätt förbrukas och den orkar inte med den riktiga "skadan".
• Till viss del är prekonditionering specifikt, man får bara motståndskraft mot samma stimuli som man prekonditionerat med.

Så man skulle kunna tänka sig att om man har ett riktigt vidrigt intervallpass planerat på kvällen, säg 12x400m med 1 min vila i tävlingsfart för en medeldistanslöpare, så skulle man kunna sticka ut och köra 2x400m med 1 min vila redan på lunchen för att prekonditionera kroppen inför vad som komma skall och klara passet bättre. Ingen aning vilken effekt det skulle få i slutändan, bara att testa och se.

Den stora årliga utandningen

Dax att skriva något här kanske. Schemat är späckat för tillfället, både med jobb, extraåtagande, träning, sjuka barn och skörd av odlingarna. Många bra saker på en gång, tur att det inte kan bli för mycket av det goda.

Jag skrev ju om min tänkta träningsplan innan. Cykla dom 114 kilometerna varannan dag och springa till tåget, 35km retur, varannan. Det har gått jättebra tycker jag. Ryggsäcken som jag tvingas släpa på förtar lite av glädjen men jag börjar vänja mig. Sen brukar det alltid bli någon form av störning per vecka som gör att rutinen inte är helt skriven i sten.

Några iakttagelser:

• Håller man nere farten inledningsvis så går det bra att springa nästan hur mycket som helst. Även med ryggsäck och i tävlingsskor. Farten kommer av sig själv sen.
• Om man ätit dåligt under dagen och ska cykla hem så kan man få en rejäl energidipp, i löpning klarar man sig nästan alltid från de värsta dipparna. Kan bero på att fettförbränningskapaciteten är högre i löpning...
• Älgar är stora
• Det är coolt att springa i morgondimman klockan fem på morgonen och nynna på "Of wolf and man"
• Jag är hysteriskt rädd för att klä mig för varmt.
• Åker man pendeln efter att ha sprungit 17 km får man ofta en 4-sätare för sig själv.

Jag har siktet inställt på två tävlingar i höst: Lidingloppet och Vintermarathon. Mest för att hålla igång och inte bara vara en svettig pendlarbonde. LL är väl lite i fara då jag precis åkt på Loves dagisförkylning och bara har 5 dagar på mig att bli frisk. Jag har slagit vad 500 spänn med Flåsmannen att jag ska göra under 2h och att han inte gör under 1.50h. Kan bli dyrt...

Visdomsbroderi