Klichéartat esoteriskt blogginlägg

Jag har fördelen att kunna träna 4 timmar varje dag i samband med att jag tar mig till och från jobbet. Det är alltså 4 timmar då jag får vara ensam med mig själv och mina tankar. Det är få förunnat. En grej jag tänker mycket på är det här med jobb, pengar och tid. Nu är jag så lyckligt lottad att jag får jobba med ett av mina absolut största intressen och det känns väldigt sällan som ett straff att ta sig till labbet, snarare tvärtom. Ändå får jag ibland känslan att samhället har begått ett misstag någonstans och allt bara rusar på helt åt fel håll. Det blir särskilt tydligt när man som jag cykelpendlar från landet in till Stockholm. De första kilometrarna möter jag nästan aldrig någon annan, varken i bil eller gåendes. Jo, förra veckan mötte jag en stor älgtjur som glodde surt på mig. Sen ju närmare stan jag kommer och ju mer kristeliga tider klockan visar, ju fler människor och bilar ser jag. När man passerat tullarna är det som ett inferno av stressade galningar som ska skynda sig till jobbet, tjäna pengar och sen åka hem. Babylon är som ett stort slukhål för människor och bilar. Många tjänar också väldigt bra med pengar. Tillräckligt för att ha en stor villa, äta och leva lyxigt, ha två bilar och ändå kunna åka på semester tre gånger om året. Så standarden är väldigt hög på alla sätt. Det som saknas i ekvationen är ofta tid. Det är här som jag får svårt att hänga med. Man jobbar mycket och strävar hårt för att öka standarden i sitt liv. Sen får man svårt att njuta av denna standard för man saknar tid. Eftersom så många lever på detta vis innebär det alltså att vi (människor/samhället) värderar standard mycket högre än tid.

Ett exempel ur mitt liv: Jag har precis vänt upp och ner på 100 m2 tung leråker och täckt den med 3 dm hö för vintern. Det kostade mig ingenting (ja, två spadar lyckades jag knäcka). Min tanke är att jag ska parodla potatis och bondbönor där nästa år. Totalt tog det mig ca 50 timmar effektivt arbetande att utföra jobbet. Det är ett ganska fjuttigt trädgårdsland. På mitt lönearbete kan jag hålla en föreläsning i 1 timme och få typ 4000 kr för det. Tar jag ut samma lön när jag gräver skulle potatislandet kosta mig 200 000 kr. Är min tid värd så mycket? Gräver jag så bra? Potatisen och bönorna jag kommer odla där kanske skulle vara värda en tusenlapp eller något i affären. Om 200 år har grävandet betalt av sig... Sen går man till ICA och ser att en påse om 1kg torkade bondbönor kostar 16.90, motsvarande skulle kanske kunna ha vuxit på 10 m2 av min åker. Och dessutom har dom spritsat dom från skidorna och fraktat hit dom från Libanon. Bara att hålla en 15 sekunders föreläsning så är påsen med bönor min.

Reality check: Egentligen har vi allt vi behöver tillgängligt nästan gratis i naturen. Men vi har inte tid att utnyttja detta för vi måste lönearbeta. Med tillräcklig kunskap klarar vi att leva som vilda djur i skogen även här i kalla Sverige. Då har vi all tid vi behöver men standarden blir låg. Ökar vi sen standarden något mer, t.ex skaffar ett matkärl som inte är en urholkad vedklabb, riktiga kläder, 10 megabits bredband eller en DuraAce klinga fram så kommer det alltid vara på bekostnad av tid. Det gäller bara att hitta rätt balans.

Det började nog balla ur samtidigt som vi bestämde oss för att ge upp jägarsamlarstrategin. För några tusen år sen levde vi fria under solen, åt det vi kom över och brydde oss inte så mycket om reporäntan. Att vi sen började kultivera jorden och odla saker tog tid men var bekvämt och extremt gynnsamt för männsikan som släkte. Sen ballade det ur totalt när vi kom på att vi kunde börja med djurhållning och ha kött och mjölk på en armlängds avstånd. En kossa kan konvertera gräs som är otjänlig som människoföda till högvärdigt protein. Visserligen med 90 procentig energiförlust, extremt tidskrävande för människorna och någon måste döda(s) men standarden höjs. Med ökande standard är det bara att titta drömmande uppåt i Maslows behovspyramid och fundera på vad man härnäst vill byta bort sin tid mot.

Jag bara skojade, imorgon ska jag köpa en 42 tums plasma-TV på Mediamarkt. Allt annat känns puckat.