Lite muntrare

Hej Bloggen. Efter dödsmagviruset så har det varit lite upp och ned med formen. Kände mig stark i mitten på förra veckan och trodde att jag var på G igen men sen när jag skulle köra ett snabbdistanspass i lördags så var det katastrofjobbigt och jag fick någon form av härdsmälta. Till viss del berodde väl det på att jag gjorde en klassisk aprilgrej, nämligen att klä på sig varmt och med underställ och hela kittet bara för att man är van vid att alltid frysa efter en lång sibirisk vinter. så pang, så är det 15 grader varmt och man blir kokt i sina vinterkläder. Men har ändå harvat runt men någon form av viruskänsla i kroppen ända till igår då jag hade ett mongobra cykelpass, tanken var lung och fin distans men benen kändes klösiga och jag kunde inte låta bli att öka på watten lite grann. Sen lite bakslag igen idag men nu har jag gett mig tusan på att vekheten är ett minne blott.

Maxtestade idag förresten, 5.33 l/min eller 72 ml/kg. Precis som vanligt alltså. Tryckkammaren nästa vecka.

Bajsvecka

Det finns ju ett talsätt som lyder: "Vägen till en mans hjärta går genom magen" eller något i den stilen. Jag har aldrig riktigt fattat vad som menas med det där men eftersom jag legat magsjuk i en vecka börjar jag nu fatta att det är slagvolymen på hjärtat man menar och funkar inte magen som den ska så är det svårt att träna så att man kan få till stånd en träningseffekt på hjärtstorleken. Typ.

Grejen är att det var en riktig elak protozoa som wipade hela tarmsystemet fullständigt. En klassisk noll-vecka med avseende på träningsmängd. Samma dag som jag själv tillfrisknade blev Love sjuk och det gick så snabbt utför att vi fick åka akut till sjukhuset där vi blev inlagda hela helgen. Nu är vi alla betydligt friskare men tusan vad svag jag blivit. Jag tyckte att formen var riktigt hygglig förra helgen och plötsligt kämpar man för att ta sig runt Årstaviken i 5-minuters tempo. Skippar Skövde marathon i helgen och lägger krafterna på att återfå de samma.

Hoppas på en muntrare uppdatering nästa gång.

ps. Jag tvingar mig själv att blogga. Så jäkla trist. ds

Filip dödar tre myter

Det är sjukt tråkigt att skriva om sin träning på bloggen så idag kommer jag i mycket korta ordalag döda tre idrottsfysiologiska myter:

-Myt 1:Det tar tre dagar att kolhydratladda. Möjligtvis att det stämmer om man är en soffpotatis som inte tränar i vanliga fall. Jag har lite data som tyder på att det går snabbare ju mer vältränad man är, har man en bit över 70ml i testvärde kan man ladda upp glykogendepåerna på mindre än 12 timmar! Ändå tokäter de flesta kolhydrater i 3 dygn innan maror och liknande. Borde mest leda till att man blir lite onödigt svullen och fet inför loppet.

-Myt 2: Återhämtningen går långsammare när man blir äldre. Fel. Proteinsyntesen i de långsamma fibrerna är om något aningen högre i veteranidrottare än i ynglingar. Även träningsvärk verkar sitta i kortare tid hos lite äldre personer förutsatt att de är lika vältränade som yngre personer. Möjligtvis att man fyllt sitt liv med någon annan form av mening (jobb, familj) så man inte har lika mycket tid över att ligga på sofflocket när man blir lite till åren.

-Myt 3: Man kan inte träna kroppen att tåla vätskebrist genom att dricka mindre under träningen. Fel. Vältränade verkar kunna tolerera vätskebrist på upp till 3% av kroppsvikten utan att prestationsförmågan försämras. Grundstudierna som visade på en prestationsförsämring redan vid en halvliters vätskeförlust baserades på resultat som gjorts efter att förssökpersonerna svettas bort olika mycket vätska i en bastu. Inte jättemärkligt att man presterar sämre efter en kvart i en varm bastu.

Allt för idag. Trött efter 8 timmar träning.

Lång fredag och annan påskträning

Det har ju äntligen blivit lite vårväder nu så träningen börjar rulla på så smått. Ett pass som bör nämnas var Lelles och mitt långpass på långfredagen som en hyllning till han som satt hängde på korset. Lite drygt 43km fick jag ihop och då var vi ute i extremt förrädisk snö med knivskare samt ett fält med sprängsten någonstans i mitten. Jag kände mig så pigg att jag la in en fartökning sista milen som gick på en 42-43 minuter utan att vara allt för jobbigt.

En annan grej som bör nämnas är att mina senaste labbtester visar på en successivt sämre och sämre muskulär effektivitet så fort belastningen går över 200w. Tillsammans med en exponentiell kolhydratförbränning när belastningen går över 250w så är det inte helt optimalt ur Ironmansynpunkt. Lite märkligt kan tyckas då min laktattröskel ligger på rätt sida om 300w-strecket. Försöker råda bot på detta med mer träning i just det omårdet (200 +/- 15w) samt lite mer låg kadensiga intervaller i backe. Konceptet är enkelt: I med tyngsta växlen, håll pulsen i zon 4 och stanna i sadeln. Ganska jobbigt på ett märkligt sätt. Det närmsta jag kommer komma ett gym denna säsongen.

Förresten så tänker jag springa Skövde marathon i slutet av april. Inget seriöst men jag ska testa ett nytt och galet kostupplägg som kan vara bra för uthålligheten. Har inga enorma förhoppningar men vill testa det i skarpt läge på någon liten tävling så Skövde passar bra. Återkommer med hur upplägget ser ut.

Imorgon blir det intervaller, ska ta lite mer påskkolhydrater först...

Entalpivarning

Har tänkt skriva en kort uppdatering till alla mina fans världen över men det sk livet har kommit mellan varje gång. Nu är jag väldigt trött efter omställningen till sommartid, 3500m simning klockan tidigt, följt av cykel genom rusningstockholm till labbet i Solna, mixtra med antikroppar hela dan, cykel tillbaka genom rusningsstockholm, mata den lille och passa honom så han inte klättrar upp på något högt och slår sig igen, tvättid mellan 7 och 10 och försöka pricka in 15x1000m löpning med 30sek vila mellan centrifugering och torktumling.

Förra veckan gick bra. Lördagen gick bra. Långpass med musketörerna med 6x5min till vi spydde. Söndagen började bra. Först tröttade jag ut Love genom 2 timmars äventyrsbad på morgonen, sen långpromenad med vagn, vartefter jag begav mig iväg på ett tänkt långpass på cykel som dock slutade med 3 punkteringar så slangarna tog slut och att jag fick ringa efter den Gamle som kom och hämtade mig och sen fick jag nytt däck, ny slang och en matsäck med mackor med smörpapper mellan smöret och pålägget och hemmagjord saft med sugrör. Sen fick jag även se när den Gamle körde IM Frankfurtbanan på sin Computrainer för trettioelfte gången.

Sweetspot

Min tanke under de närmaste månaderna är att få in så mycket träning som möjligt precis runt min metabola sweetspot/metmax/Ironmanpuls, kalla det vad ni vill. Ingen enorm förändring mot tidigare men tanken är att utesluta svinhårda grispass och bara jobba på att få fin kontinuitet i träningen. Väldigt mycket av intensiteten hamnar då långt från alla trösklar och mjölksyror men relativt nära den intensitet jag kan hålla på en Ironman. Runt 215-240w i cykling, 4.15-4.30/km i löpning och 1.30 hundringar i simningen. Inget pass blir svinjobbigt men jag tror att en 15-20h i veckan på den belastningen blir relativt tufft ändå.

Jag testade lite annorlunda träning i höstas med mer intensitet, mer pulserad träning, mer fokus på att slappna av och ha skoj och mer vila. Något som jag svarade dåligt på, eller rättare sagt blev sämre av. Så tanken nu är att ha ett jämnt men ganska hårt tryck i träningen, ta i och ha tråkigt, med betydligt färre mongopass eftersom det onekligen leder till större behov av vila dagarna efteråt.

I måndags blev det 5x3km i 4.15-tempo med 200 joggvila och igår lite drygt 1.5 timme trainer på 196w med 25min på 215w. Ganska mesiga farter/belastningar men förhoppningen är att kontinuiteten och den totala träningsbelastningen ska ge bra resultat i längden.

Den som tränar får se.

Icke-invasiv kirurgi

Veckan har rullat på och jag har pliktskyldigt genomfört min träning. Var ganska rånmördad i benen i onsdags och tänkte jag skulle vara klok och ta två lätta dagar med bara simning för att få tillbaka spänsten. Givetvis resulterade löpvilan i att jag fick riktigt ont i mitt hamstringsfäste igen. Samma gamla vanliga ställe där hamstringen fäster på sittbenet. Funderade lite på om kirurgi skulle kunna hjälpa mig, men vad är det man gör då egentligen? Jo, öppnar upp, skrapar bort lite ärrvävnad från senan och häftar tillbaka den på rätt ställe. 6 månader rehab och så kanske det känns lite bättre sen. Jag valde därför den billigare varianten av kirurgi, nämligen 400ingar på bana med spikskor bakom Flåsmannen. Att köra snabba (nåja) intervaller med spikskor är väl det närmaste man kan komma en ordentlig senskrapning utan att lägga sig på britsen. Uppvärmningen gjorde ont men när vi väl kommit igång kändes det helt OK, om än aningen sladdrigt. Jag nöjde mig med 7x400 med 1 min vila, snitt ca 70sek. Vi får se hur det känns imorgon.

Anmärkningsvärt är att Flåsmannen faktiskt fixat till sitt löpsteg en aning, det är fortfarande jättefult, men mycket mycket snyggare än förrut. Huvudsaken är att det går snabbt och det gör det ju!