Vilohelg

Hade turen att drabbas av någon form av allergichock igår så jag "slipper" nog träna på hela helgen. Helt igenkorkad i bihålorna och ögonen kliar duktigt. Jag hade nog kunnat träna egentligen men varför då för? Det är en ytterst märklig känsla att vakna en lördagmorgon (kl 05.30, tack för det Love) utan att ha något krävande träningspass på schemat. Befirande, men samtidigt aningen ångestfyllt. Kroppen är liksom van vid att få sig en omgång och hjärnan brukar få sin endorfiner. Inte idag. Jag tog istället min lilla familj på utflykt i Nackareservatet. Love blir helt till sig när han får springa fritt och klättra på stenar och stoppa kottar i munnen och pilla med pinnar i hundbajsar. Det är en riktig svensk försommaridyll att se sitt barn springa omkring och jollra på en blommande äng. Killen visste direkt vad vi förväntade oss av honom, att springa omkring med armarna utsträckta och hoppa omkring med småbabyskutt på ängen och se lycklig ut.


Love hugger in på tofupastasalladen.


Vi växlade några ord med en snabb tjej som kom springande. Det visade sig vara en riktig storlöpare från 90-talet som gjort grymma 2.33 på maran. Jag hann givetvis med en kort intervju om träning under storhetstiden vilket visade sig var 20-mila veckor och mycket återhämtning. Hon hade aldrig riktigt lagt av utan nu var drömmen att köra några snabba ultralopp och lite trailrunning. Kul att se att de gamla legenderna håller igång. Ibland när jag tränar tänkar jag på vad folk som Sara Wedlund, Said Aouita, Mark Allen, Peter Snell och Andres Gärderud gör just idag? Kan man gå från att ha varit idrottare på heltid till att bara släppa allting som har med idrott att göra och koncentrera sig på något helt annat? Eller går man där 25 år efter avslutad karriär och funderar på vad man skulle kunna få ur sig på 5x1000 med 3 min vila om man verkligen försökte?