The limit to exercise tolerance in humans: mind over muscle?

Ovanstånde rubrik var även rubrik i en artikel i marsnumret av European Journal of Applied Physiology där 2 forskare från England lyckas påvisa att pannbenet är bra mycket svagare än både muskulatur och/eller cirkulationssystemet. Akademiskt har studien ett par luckor men rent intuitivt känner jag som idrottare att dom har helt rätt; att sänka farten, släppa klungan eller vika ner sig i en långspurt är ett beslut som fattas ovanför hakan, inte av att något "tar slut" nedanför! Forskarna uttrycker det väldigt fint själva:

"...exhaustion is a form of task disengagement rather than task failure. In other words: Our participants decided to "give up" either because the effort required by the test exceeded the greatest effort they were willing to exert in order to succeed in the task or because effort was so high that cycling for much longer seemed beyond their perceived ability."

Studien gick ut på att 10 unga, vältränade männen skulle cykla så länge som möjligt på 80% av max syreupptag. I snitt höll de 242 watt och orkade trampa i lite drygt 10 minuter. Deras muskulära maxeffekt hade mätts innan testet (5 sek maxsprint) och var 1075 watt. Precis när försökspersonerna var "utmattade" släpptes belastningen på cykeln och de fick öka kadensen till 135 rpm och ett nytt maxeffektstest gjordes. Förvånande nog kom försökspersonerna upp i 731 watt trots att de 3-4 sekunder tidigare ansetts sig utmattade. Slutsatsen var att det fanns gott om kraft kvar i musklerna även vid upplevd utmattning. Något annat, nämligen psykologiska faktorer, gjorde att de gav upp. Detta kan låta ganska självklart men talar emot den traditionella synen på vad trötthet är. Kolla in figuren nedan:




Ovanstående graf är en vetenskaplig modell för att förklara utmattning. Den streckade linjen är muskelns maximala effekt. Den röda linjen är den belastning som krävs för att utföra ett visst arbete (t.ex springa 67sek/400m för ett snyggt personbästa på 5000m). Efterhand som man blir tröttare minskar muskelns maxeffekt och när maxeffekten är lägre än den krävda belastningen (den sträckade linjen korsar den röda) tvingas man sänka tempot eller bryta loppet.

I den nya studien mätte forskarna muskelns maxeffekt innan, vid några punkter under arbetet (vid separata tillfälle), samt direkt efter utmattning. Man kom fram till följande graf:


Inte ens i slutet av testet var försökspersonernas maxeffekt i närheten av den belastning som krävdes för att fortsätta trampa. De utnyttjar faktiskt bara runt 30% av muskelns maxeffekt, ändå fixar dom inte att fortsätta trampa! Alla konditionsidrottare vet i djupet av sina hjärtan vad det handlar om; psyket eller pannbenet är oändligt mycket svagare än både muskler, hjärta eller lungor. Att sänka farten eller släppa klungan är alltid ett beslut man fattat, medvetet eller omedvetet. Jag erkänner själv att jag nästan önskat mig en punktering i tuffa lopp eller medvetet letat efter undanflykter, vad som helst för att få bryta loppet. Man ska nog inte anklaga någon för att vara vek bara för att psyket sätter gränserna. Det handlar antagligen om en skyddsmekanism för att man inte ska förstöra kroppen fullständigt på varje tävling. Det är ändå spännande att leka med tanken om man kunde få plocka fram de där kraftreserverna bara någon gång ibland. T.ex under ett Hawaii-kval.

Jag tar med mig fraserna "the greatest effort they were willing to exert" och "cycling for much longer seemed beyond their perceived ability" under resten av veckan. Betoning på "willing" och "perceived".