tisdag 8 mars 2011

Plikten kallar

Jag hade förhoppningar om att vara tillbaka i full träning denna veckan. Så blev det också. Det knäonda avtar i styrka för varje löppass jag kör. Första 2-mila passet på 6 veckor kom i torsdags och veckan slutade på 55km löpning utöver simning och cykling. Bra det. Träningsglädjen har väl inte legat på topp när jag genomfört varenda pass med så mycket smärta att det krävts en halvtimme med hårdrock på hög volym för att jag ska ta mig ut. Nu när jag haft ett par pass med betydligt snällare smärta så kom träningsglädjen som ett brev på posten. Eller så kan det bero på att det varit plusgrader för första gången på lääänge och vintern håller på att gå en plågsam död till mötes.

Finnmarks-Micke gnäller över mina strukturerade intervallpass på testcykeln. Jag kör ganska strukturerat och med en tydlig progression vecka för vecka. Passen just nu är inte så hårda men jag drar av lite vila eller lägg till lite watt för varje vecka för att bygga upp en formtopp när jag behöver den som bäst. Ganska mycket mellanmjölk för min del. Igår blev det 6x5min på 315 watt med 1 min vila på lunchen. Inga pass blir så coola men dom blir genomförda iaf. Micke tycker man ska tokköra så fort man har bra ben och bara rulla runt när man har dåliga ben. Jag viker sällan ner mig från de pass jag planerat. Tror Micke själv ligger på 75% misslyckade (modifierade) pass. Å andra sidan har han 25% jävligt bra pass, det är dom ni kan läsa om i hans blogg. Extremt svårt att säga vad som är rätt eller fel. Lite olika kravprofiler på min och Mickes grenar (gnetlångdistans vs MTB) vilket inte gör det hela lättare.

Några som tränar både sjukt hårt och extremt mycket oavsett om dom har bra eller dåliga ben är Dave, Lelle och Fredrik som just kommit hem från träningsläger i Nice. Vi snackar 40-timmars veckor och lungorna utanför kroppen i varje backe. Intressant att höra om historien när Pasi anslöt för lite cykling. Ena versionen fick jag höra på bassängkanten imorse, den andra läste jag precis här. Det är svårt att undvika lite ###-mätartävling så fort det börjar luta uppåt. Helst såhär på vårkanten. Men oavsett vad så är de gamla gubbarna Antti och Pasi som gjort 8.48 resp 8.54 på ironmandistansen något av mina förebilder just nu då de visar att även män kan göra en "Evy Palm" och prestera på topp långt efter passerade 40 bast. Om inte annat så slipper jag känna mig så himla gammal så länge dom är med.

2 kommentarer:

  1. Intressant det här med Strukturerade intervaller. Kör själv så men upplever vissa pass per vecka där benen känns hyfsade men att pulsen är lägre än va den brukar. Om syftet är att tex köra 4x4min på 90-95% av maxpuls och man då under vissa pass klarar sina wattmål men känner att man går på max och pulsen ändå inte når upp till 90-95% av max, e såna pass bortkastade för Vo2max träning?? En annan fråga ang nitrit o uthållighet. Hur mkt spenat måste man få i sig för att det ska ge utslag i träningen?

    Mvh R

    SvaraRadera
  2. Robert: Vad man aldrig får reda på om man läser traditionella böcker i fysiologi/träningslära är att pulsen, både på submax och max, kan variera en hel del. Antagligen kan plasmavolym och allmän kroppslig status påverka maxoulsen rätt mycket. Det mesta talar för att det är det utförda arbetet, eller egentligen graden av trötthet, som är det viktiga för träningsanpassningen. Så om man inte kommer upp riktigt i puls trots att man kör på samma watt/fart som annars behöver man ju inte bryta ihop för det.

    Angående nitrat (inte nitrit som du skrev det är giftigt värre) så vet vi inte riktigt hur mycket som behövs. Nitratmängderna vi kört med här är undegfär vad som motsvaras av 3 dl rödbetsjuice eller ett par rejäla portioner spenat. Vi brukar ladda i 3 dagar med detta, vet ej om det är bättre med ännu längre.

    SvaraRadera