Riktig maxträning

Försökte mig på att göra ett litet videoklipp från morgonens träning på armochbencykeln med extra syrgas. Såg efteråt att jag mumlar oförståeligheter och har massa tix med ögonen så det blev nog inte så tydligt vad jag pysslar med.

Tanken var iallafall att testa ett träningssystem som är under utveckling. Idéen är att portionera ut syre till en andningsmask så att syrehalten i inandingsluften är ca 30% (tror jag) istället för 21% som den är i vanlig luft. Effekten var rätt tydlig iallafall. Tidigare har jag kört 6x4 min med 2 min vila eller liknande pass och brukar ligga runt 360-375w i snitt. På filmen gick jag ut på 385 watt men det kändes lekande lätt så jag ökade intensiteten lite. Lite för mycket. Får prologhosta mot slutet och det tar ett tag innan jag kommer igång och kan snacka igen. Snittet på de 4 intervallerna som jag körde med syre var 410 watt, så bra mycket bättre än tidigare i veckan. Skillnaden som jag upplevde mellan syrgas jmf med vanlig luft är:

* Man kan köra längre och hårdare på intensiteter runt 90-100% av maximalt syreupptag.
* Pulsen är mycket lättare att pressa upp till höga nivåer
* Belastningen (och träningseffekten?) på musklerna blir högre.
* Ansträngningshostan blir värre :-)

Internetombudsmannen hörde av sig efter förra inslaget och påminde mig om att 35-åringar ska ha tröjan på vid hemmavideos...

Steve Prefontaine

Jag rotade runt bland några orginalartiklar från 70-talet på labbet. Hittade till min förtjusning fina testresultat på Steve Prefontaine, ni vet löparhårdingen som var flickornas favorit, presterade 5000m på 13.21 och 10000m på 27.43, gjorde en heroisk insats i OS 1972 men som tyvärr körde ihjäl sig efter att ha tagit bilen hem efter en runda på krogen. Hans fysiologi är helt anmärkningsvärd även för en löpare i världsklass. I studien jämförs han med andra elitlöpare och jag börjar tro att hans uttalande stämmer:

- "I'm not better then anyone else on the team, I can just push myself harder".

Framförallt respekterar jag honom för att han genomgick det fyra dagar långa testet, med biopsier, undervattensvägningar och massa tester hit och dit. Ett tecken på osjälviskhet om ni frågar mig. Han jämförs här med 13 andra löpare från Oregons grymma löparteam varav 6 st var olympier.

Exklusiv världspremiär på nitrovegan
Fysfakta om Prefontaine, för första gången publicerade på detta sätt, de andra elitlöparnas värde inom parentes:
Längd: 170cm (176cm)
Vikt: 66 kg (63kg)
Vilopuls: 42 (48)
Fettprocent: 7.3 % (7%)
VO2max: 84.4 ml/kg/min - 5.57 l/min  (79 ml/kg/min)
Max laktat: 16.3 mmol
Andel långsamma muskelfibrer: 27% (71%)
Fiberyta snabba fibrer: 8027 (8324)
Fiberyta långsamma fibrer: 10624 (6485)
Aktivitet oxidativt enzym: 811 (746)
Aktivitet glykolytiskt enzym: 22 (21.6)
Rapporterad träningsdos: 11-20 mil/vecka

Han är alltså ganska lik de andra killarna i laget men det sjuka här är alltså att han har hela 73% snabba fibrer och de få långsamma fibrer han har är på bodybuildarnivån 10624 kvadratmillimeter tjocka. Undrar om Steve Prefontaine egentligen inte var en sprinter som föddes med ett hjärta dimensionerat för ett lejon och ett pannben av stål. Kombon av just högt syreupptag, mycket snabba muskelfibrer och tjockt pannben verkar vara framgångsrik om inte annat.

Jag borde blogga mer

Stämmer in i de halta och lyttas kör och meddelar att jag ventilerat ner en övre luftvägsinfektion i nedre luftvägarna. 11 dagars utan fysisk aktivitet och jag räknar fortfarande. Hela säsongen 2013 är redan är förstörd. Kanske även karriären. Min lovande karriär som svettig pendlargubbe.

 Det finns en stor och otäck bieffekt av att träna när man är sjuk och det är risken att man utvecklar hjärtmuskelinflammation. Men en ännu hemskare bieffekt av att INTE träna när man är sjuk är att man måste åka buss/tåg till jobbet.

Ord kan inte beskriv den vidriga känslan av att komma till jobbet i ett icketränat tillstånd. Eller att komma hem på kvällen i icketränat tillstånd och med stort antal minuter bussssätessmak i häcken.  Hellre tjugo punkteringar på riksettan än ett signalfel på pendeln som jag brukar skoja för mig själv.

Googlade på huskurer mot hosta. Någon föreslog en näve stesolid, en flaska konjak och ett varmt bad. Då slipper man skiten för gott. Allt annat också för den delen.

Imorgon ska cykeln fram igen. Tabata i varenda backe.

Tänk vad underbart.

The black art of digging lera

I helgen har jag inte tränat* men väl vändgrävt min lilla leråker. Eller en fjärdedel av den. Fortsatt grävande kommer ligga kvar på att-göra-listan enda till tjälen sätter sig. Jag har ju ett s.k. "riktigt" jobb oxå. Och barn. Och hus. Och bisyssla. Och trisyssla (eller vad ens andra bisyssla kallas). Och sen är jag i djupet av min själ en slacker.

 Full body contact med spadskaftet. Det är mycket lättare nu när det vuxit potatis där än vad det var förra året, potatisen har liksom luckrat upp jorden.

I några svaga ögonblick har jag funderat på att köpa en jordfräs och få det avklarat på en enda dag men det där är smutsiga, dåliga, syndiga tankar som jag aldrig får förverkliga. Snusk på dig latgubbe. Grävas för hand ska det.

Grejen är att gräva är en av sysselsättningarna som finns med på min lista över samurajaktiviteter. En samurajaktivtet är en sysselsättning som till synes är väldigt enkel men som man alltid kan förbättra utförandet av. Dessutom är det en aktivitet där det inte hjälper att ta i eller bli förbannad utan det är teknisk fulländning som eftersträvas. Läste i en bok att om man vill bli samuraj behövde man tydligen sopa samurajklostrets gård i två livstider, först när man fulländade sopandets konst kunde man återfödas som samurajaspirant. Eller så var det bara ett sätt för samurajerna att kirra hushållsnära tjänster på ett enkelt sätt...

Här är hela listan på samurajaktiviteter i fallande ordning efter sin ädelhet:
-Slå äng med lie
-Hugga ved
-Cykla
-Gräva
-Springa
-Kratta gång
-Rensa ogräs
-Skala potatis
-Klappa katt
-Bygga torn av klossar tillsammans med 9-månaders bäbin (tornet ska kunna rasa tusen och en gånger men man ska känna lika stor kärlek varje gång)

* Träning definieras i sammanhanget som en fysiskt krävande aktivitet som ej leder till att något direkt nyttigt utförs

DNS

Det blev inget Lidingölopp, Loves dagissjuka var av den segare varianten. Stannade hemma och lyfte de sista potatisarna och rullade in en skottkärra pumpor istället. Bra nog.

Prekonditionering- något för idrottare?

Inom medicinsk forskning finns ett begrepp som kallas för "prekonditionering". Det är egentligen det vetenskapliga beviset på att klyschan "allt som inte dödar, härdar" stämmer. Prekonditionering innebär att man kan förbreda kroppen på en skada eller ett ingrepp för att öka motståndskraften mot skadan som väntar. Man kan t.ex. stänga av ett blodkärl till ett vitalt organ, som hjärtat, under en kort tid och sedan väntar  man någon timme innan man återigen stänger av blodkärlet till samma organ fast nu mycket brutalare så att hjärtat får en tydlig skada. Jämför man skadan på ett hjärta som prekonditionerats så är den väldigt mycket mindre än om man stängt av blodflödet utan förvarning.

Fenomenet ger ett väldigt starkt skydd och funkar på massa olika former av skador; man har testat att prekonditionera mot olika gifter, kyla, mental stress, syrebrist mm. Den exakta mekansimen är det fortfarande ingen som känner till. Vad jag vet så är det ingen idrottare som medvetet använder sig av dessa metoder i träningen.

Man skulle kunna tro att prekonditionering är samma sak som vanlig träning, bara det att vi tränar många gånger innan en ansträngning. Men det finns några viktiga skillnader:

• Prekonditioneringseffekten kommer inte förrän efter 3 timmar efter avslutat stimuli och varar bara i ca 6 timmar. Det är alltså ett ganska kort tidsfönster där man har effekt.
• Prekonditioneringen måste vara lagom kraftig, är stimulit för svagt uteblir effekten och är det för starkt verkar kroppens försvar på något sätt förbrukas och den orkar inte med den riktiga "skadan".
• Till viss del är prekonditionering specifikt, man får bara motståndskraft mot samma stimuli som man prekonditionerat med.

Så man skulle kunna tänka sig att om man har ett riktigt vidrigt intervallpass planerat på kvällen, säg 12x400m med 1 min vila i tävlingsfart för en medeldistanslöpare, så skulle man kunna sticka ut och köra 2x400m med 1 min vila redan på lunchen för att prekonditionera kroppen inför vad som komma skall och klara passet bättre. Ingen aning vilken effekt det skulle få i slutändan, bara att testa och se.

Den stora årliga utandningen

Dax att skriva något här kanske. Schemat är späckat för tillfället, både med jobb, extraåtagande, träning, sjuka barn och skörd av odlingarna. Många bra saker på en gång, tur att det inte kan bli för mycket av det goda.

Jag skrev ju om min tänkta träningsplan innan. Cykla dom 114 kilometerna varannan dag och springa till tåget, 35km retur, varannan. Det har gått jättebra tycker jag. Ryggsäcken som jag tvingas släpa på förtar lite av glädjen men jag börjar vänja mig. Sen brukar det alltid bli någon form av störning per vecka som gör att rutinen inte är helt skriven i sten.

Några iakttagelser:

• Håller man nere farten inledningsvis så går det bra att springa nästan hur mycket som helst. Även med ryggsäck och i tävlingsskor. Farten kommer av sig själv sen.
• Om man ätit dåligt under dagen och ska cykla hem så kan man få en rejäl energidipp, i löpning klarar man sig nästan alltid från de värsta dipparna. Kan bero på att fettförbränningskapaciteten är högre i löpning...
• Älgar är stora
• Det är coolt att springa i morgondimman klockan fem på morgonen och nynna på "Of wolf and man"
• Jag är hysteriskt rädd för att klä mig för varmt.
• Åker man pendeln efter att ha sprungit 17 km får man ofta en 4-sätare för sig själv.

Jag har siktet inställt på två tävlingar i höst: Lidingloppet och Vintermarathon. Mest för att hålla igång och inte bara vara en svettig pendlarbonde. LL är väl lite i fara då jag precis åkt på Loves dagisförkylning och bara har 5 dagar på mig att bli frisk. Jag har slagit vad 500 spänn med Flåsmannen att jag ska göra under 2h och att han inte gör under 1.50h. Kan bli dyrt...

Visdomsbroderi

Höstens begivenheter

Det är snart dags för mig att återgå till jobbet igen efter semester/pappaledighetskombon. På pappret är det väl några dagar kvar av sommaren men hösten är på väg med stormsteg. Jag gillar verkligen hösten, man kan känna naturens skiftningar från dag till dag. På vintern och sommaren står det liksom still ganska länge. En bra tid att träna också.

Jag har funderat lite. Hösten bjuder på ett nytt upplägg. En grej är att jag kommer jobba heltid igen. 5 dagar i veckan med fysiskt aktiv arbetspendling till Babylon är ganska mycket mer än 4 dagar. För att få lite mer variation än vad det innebär att alltid cykla kommer jag försöka springa hälften av turerna och cykla hälften. Inte springa hela vägen såklart men 34km blir det tur och retur om jag tar mig till närmsta tågstation. Varannan vecka 3 dagar cykling och 2 dagar med löpning, varannan 2 dagar cykel och 3 dagar löpning. Snitt på ca 22 timmar på de 5 dagarna, 29 mil cykel och 85 km löpning. Om jag inte väljer The Scenic Route ibland, då blir det mer. Sen har jag fritt fram att få in något med lite mer variation på helgerna. Logistiskt ganska problematiskt och löpningen blir tyvärr med ryggsäck om ingen uppfinner en app som kan telegrafera kläder och lunchlåda. Jag ökar alltså lite grann på allt men drar ner på sömnen för att få balans i tillvaron.

Tvåbarnsfar reser sig ur sjuksängen och vinner triathlon

I måndags vaknade jag och kände mig märkligt pigg och fräsch. Avslutade antibiotikakuren för en dryg vecka sedan men har känt mig lika seg och sömning ändå. Jag har googlat lite kring borrelia och det finns ganska många skräckhistorier om folk som varit sjukskrivna i åratal pga trötthet efter dom haft borrelia och några har varit så trötta att dom blivit rullstolsbundna... Lite skrämmande tanke att ha det så alltid.

Tack och lov är tröttheten alltså som bortblåst sen i måndags och det flyter nu åter nitro i mina vener :-) Jag har firat tillfrisknandet med flera fina pass. I tisdags blev det 16km löpning med varannan km under 4.00/km och varannan lätt. I onsdags körde jag 5x3min på armochbencykeln igen, började på 300 och gick ut på 425w. 5 veckor med väldigt knapp träning har dock satt sina spår i form och slankhet. Om någon vill följa min träning mer noga så loggar jag nu den på www.strava.com, otroligt intressant läsning om metrar, sekunder och pulsslag såklart. Kanske blir just du min första "follower"?

Igår festade jag till det med en sprinttrathlon i Katrineholm. Ville mest testa hur kroppen skulle klara lite hårdare körning men ville ändå bara cruisa genom. Det var lite annorlunda upplägg med en teknisk och smal cykelbana och rejält många ovana förstagångsmotionärer. Jag var 6a ur vattnet, trixade mig upp till 2a plats på cyklingen och fick höra att jag hade 1.25 min upp till ledaren Jeff när jag sprang ut på löpningen. Skönt, då behöver jag inte kriga om ledningen. Men vid varvningen hade avståndet sjunkit till 40 sek och 300m från mål fick jag syn på Jeff och kom ikapp. Ville inte ha någon fajt in på mållinjen så jag idiotaspurtade om direkt och var en 5-10 sek före i mål. Egentligen inget som en herre i min ålder ska syssla med så jag spydde upp lunchens tomatgryta inför chockade Katrineholmsbor. Hördes många "iweuuu" från publiken. Rätt åt dom.

Till min förvåning både äldst och kortast på prispallen. OBS! Kameran lägger på minst 3kg! Nästa gång ska jag klä mig i svart eller randigt på längden. Vita tajta kläder gör mig inte  rättvisa på bild.

I mitt garage

Ja va lite oroli att bårelian skule ha en påvärkan på de kågnitiva funksjonerna men det värkar som jag klarat mej från det ijallafall. Tack åck lov. Inga kånsentrasjonssvårighete elle annat som tjens onomalt.

Män trötheten håler i sej. Unjefär 15 minute tjens det riktit bra, men sen blir ja nått otrolitt trött. Verk i ledena har jag ochså så de er rigtigt synd om mej här hemmavid. Så det geller att jöra de bästa av den kårta tiden ja har til föfogande. Ida sjörde ja 4 x 4 minute på 410 vatt på min fina armåbencykel ute i garsjet. Armåbencykeln är två ihoppasvetsade Månarker från 1973. Dom drivs av två separata svenghjul å de e "ficksd ger" så de blir myket levande massa som jör att man kan prässa sej lite hådare än man skulle kunna annas.

E man inte född bakom en lagåsvegg så vet man att hjertat e det som begrensar syreuptackningsfömågan men muskulät kan man upleva perifer tröthet. Aktiverar man både armar åck ben så fördela man abetsbödan på en störe aktiv muskelmassa så det går att tjöra sig riktigt aptrött om man vil de.

Ja bjude hä på en film från den sista fyran. Ursekta fetman. Jag ha tröstätet glass och drucket flädeblomssaft hela juli. 340 vatt på benen och 70 på amana. Jag öka faten nä jag får syra sista minuten, sen kan man köra 30 sekunde äkstra bara för att de e så mycket rörelseenerschi i svengjulen. Äkstremt flåsigt och vamt.

Borrelia...

Nu har jag fått svar på mina krämpor. Det var borrelia. Cred till de som gissat rätt i tidigare inlägg. Tydligen kan det ta ett tag innan kroppen utvecklat antikroppar och testar man sig för tidigt kan det bli negativt svar trots att man är smittad. Startar nu bredspektrumantibiotikakur för att utrota varenda litet snuskigt borreliavirus.

För någon dag sen kände jag att det liksom ilade lite i ena bröstvårtan när jag skulle sova. Inget att bry sig om. Döm om min förvåning när jag vaknade på morgonen och såg att det vuxit ut ett ganska snyggt tjejbröst (A-kupa) på vänster sida. Det var ganska många tankar som for genom huvudet då. Min första tanke var att jag fått någon defekt på aromatasenzymet och börjat bilda östrogen. Jag tog mig snart samman och kom på två lysande idéer:

1) Uppfyll en pojkdröm och kvala till OS som kvinna. (Pojkdrömmen är att vara med i ett OS, inte att vara kvinna)
2) Byt bana mer abrupt och starta en egen dragshow som she-male.

Efter att ha vädrat idéerna och fått konstruktiv kritik av Liza gick jag istället till vårdcentralen.

Nu när jag har googlat runt lite har jag förstått att borreliabaggarna tydligen kan bilda lymfocytom som sätter sig i örsnibbarna eller bröstvårtorna. Inte vackert vilket som.

Om jag bara kan hålla mig undan från kroniska ledbesvär eller att skiten går ut i nervsystemet så ska jag snart vara tillbaka på banan igen.

Insha'Allah.

Sjuk av vaccination?

Jag skrev förra inlägget med lite halvt uppgiven ironi där jag bad bloggläsarna om tips vad jag skulle göra med min orkeslöshet/muskelvärk. Det är därför jag blir lite rörd över hur många som kommer med uppriktiga tips och idéer vad jag ska ta mig till. Ni ska veta att jag tagit alla tips i beaktning. Många tror på överträning men jag är ganska säker på att det inte är det. Efter många år i branschen vet jag hur det känns i kroppen när jag övertränat mig och så känns det inte nu. Eller så är det bara min egen hybris som hindrar mig från att inse fakta...

Vad jag istället tror att jag fått är biverkningar efter att ha vaccinerat mig mot TBE för snart en månad sen. Grejen är att värken och sömningheten kom två dagar efter att jag fått vaccinationssprutan. På FASS hemsida kan man läsa att just muskel- och ledvärk och plötslig sömnighet är biverkningar av TBE vaccinet... Rent generellt är jag ganska tveksam till vaccinationer, åtminstone om det gäller en sjukdom som det är ganska osannolikt att man ska få. Många glömmer nog att väga fördelarna med ett vaccinationsskydd mot nackdelarna med biverkningar. I mitt fall sökte jag för några ringformade hudutslag eftersom jag var lite orolig att det var borrelia. Borreliaprovet var negativt men på vårdcentralen kom sen frågan om jag var vaccinerad mot TBE, den farligare versionen av fästingsjuka, upp. Väger man sen in att jag snittar typ en fästing/dag så kändes det som ett bra beslut att bespruta sig. Får man vara efterklok så hade jag nogit tagit vaccinet ändå men kanske under off-season istället.

Svårt det där med vaccinationer. Jag har vistats ganska länge i både Afrika och Indien helt naturell dvs utan sprutor men är tveksam om det är helt rätt. Allt ställs på sin spets när man får barn och båda sönerna får hela vaccinationspaketet, kanske mest för att det är det som är default. Kör man på defaultläget så riskerar man ingen kritik från pöbeln, bara medömkan. Ve den som avviker för normen säger bara. Vem vill ha en helsida i Aftonbladet om hur man gjort sitt barn sjukt i mässlingen genom att skippa vaccinationen även om den risken är minimal? Inte många rubriker skrivs om föräldrar som gett sina barn vaccin som dom fått svåra biverkningar av.

Ok, sista två dagarna har det känts lite bättre och jag ska försöka återgå till träningsrutinen. Hoppet lever om några tävlingar till i sommar.

Värsta sämsta

Kroppen missköter sig. I ren desperation vänder jag mig nu till mina kunniga läsare och hoppas någon kan ställa diagnos. Symptombilden:

- Idiopatisk attackvis sömnighet när jag minst anar det
-Kroppen känns riktigt bra de första 15 minuterna på varje träningspass
-Kan omöjligtvis få upp farten över tröskel i någon gren
-Muskel/ledvärk om jag pressar för hårt. Typ i nacken, skuldror och knäna
-Blir otroligt sömnig (!) av att köra distans mer än 30 minuter
-Ringformade utbuktande utslag på huden på armarna.
-Symptomen smög sig på sista veckan inför Säter när jag släppte på träningen så någon form av vällevnadssjukdom är ej uteslutet
-Näst sista veckan innan Säter sprang jag 12x1000 med 30sek vila på 3.27 i snitt. I förrgår gjorde jag 3x1000m med 2 min vila på 3.54 och då var jag ändå mycket tröttare än efter 12x1000...

Även botgörande övningar mottages tacksamt.

Surt som kaustiksoda att drabbas av detta mitt under säsongen. Det känns inte lockande att plocka fram MTBn och börja grundträna fram och tillbaka till labbet i 11 månader till i väntan på nästa säsong... Eller så är detta släpande av stenar uppför Hades sluttningar som är min lott i livet.

Tre positiva grejor med att ha en kass kropp:
-Jag hittar mycket kantareller när jag går hem efter att ha behövt avbryta träningspass
-Jag får tid att rensa ogräs i grönsakslandet
-Jag får en försmak av livet som 85-åring

Hejdå

Svampen

Körde Säter långdistans idag. Det gick åt skogen. Äldsta sonen och jag har haft någon konstig hudinfektion senaste veckorna. Det kan dyka upp röda bubblor lite varsomhelst på huden för att ganska snabbt försvinna till ett annat ställe. Har haft lite märklig värk i leder och muskler också men inte känt mig så himla dålig för det. Dagarna innan loppet kändes det riktigt bra och det kändes som formen var på G. Borrelia och TBE har vi iaf lyckats utesluta men annars vet jag inte vad det kan vara.

Idag kände jag ganska snabbt att något var kass och jag blev hängande på några bojjar för att hämta andan och simningen blev därefter. Tänkte köra progressivt på de 3 cykelvarven; det blev 1.05 på första (snittpuls 139), 1.04 på andra (snittpuls 144) men sen gjorde det så nedrans ont i musklerna så jag kunde inte hålla tempot utan rullade genom 3de varvet. Sprang en kilometer men sen fick jag sätt mig på häcken för benen ville inte mer. Hoppas verkligen att det är infektionen som gjorde detta och att jag inte är så här kass på riktigt :-)

Fredrik Robertsson imponerade stort med en vansinnig cykling på den tuffa banan. Grattis!

Ogräsbonde

När det gäller träning och vetenskapande , som denna bloggen egentligen handlar om, har jag ganska bra koll på läget för det mesta tycker jag. Därför är det kul att kasta sig ut i något som man inte alls är så bra på. Vi har börjat odla en sjuhärdeles massa här hemma och det är något som jag aldrig pysslat med innan. Många misstag har begåtts men inlärningskurvan är brant och det är sjukt tillfredställande att harva omkring i jorden. Ok en sak suger:  Mördarsniglarna. Dom är liksom så nedrans onödiga. Påminner lite om männsikosläktet; inga naturliga fiender, sprider sig onkontrollerat och ödelägger urskillnigslöst allt i sin väg. Tanken är ju att jag bara ska tillämpa icke-våldsmetoder men fredsförhandlingarna mellan mig och sniglarna går inte mycket bättre än de mellan Israel och Palestina. Just nu är det samla upp i påse och deportera till annan ort som gäller men jag kan säga att ett sånt där elektriskt snigelstängsel känns lockande att införskaffa.

Vi har ett dussin fruktträd och bärbuskar som känns som ett safe bet åtminstone om man jämför med mer svårodlade grönsaker:

4 sorters jordgubbar är en given klassiker

Nitratrik sallad växer så det knakar

Har satsat på gröngödsling för att minimera CH3 utsläppen men när bonden staplade upp några kubik kogödsel utanför tomten kunde jag inte låta bli att köpa några skottkärror.

Tomater och chiliplantor bara för att. Tillväxten är lite klen av någon anledning. För små krukor? För torrt? För kallt? Mer gödsel? Tur att man kan googla

Auberginer. Den enda plantorna som vuxit snällt och problemfritt

Hemmagjord bikupa för vildbin. Har man inte en sån så är man ute.

Majs. Smakar inte bajs

Pumpor. Asså, hur mycket gödsel kan man kräva? Klart mest bortskämda plantan. Dom skulle tydligen "avhärdas". På botaniska betyder det att man sakta ska vänja dom vid att vara ute när man planterar ut dom på våren. Jag tänkte mer "härdas" och behandlade dom som jag behandlar mig själv; bara smack på med kyla och misär så mår man skit i någon vecka innan man vant sig. Ledde till 75%iga förluster.

Märgärter. Jävla bökigt att dom måste ha nått att klättra på och så blåser dom ändå av snöret man lindat dom på. Hur klarade dom sig på stenåldern?

Potatis. Tack för att det finns potatis. Lättodlad basföda. Här samodlat med bondbönor för proteinet och kvävefixerandets skull.

 Pumpor utomhus. Sniglarna ääälskar det.



Lilla rödbetslandet. Kom ut här en morgon och fick en kaosdödschock när jag såg att 156 sniglar hade rejv här och hade käkat rent allt utom den lilla plätten i mitten. Innan var det fullt av rödbetor.

En dag ska vi odla all vår mat själva. Några års trial and error till så är vi där :-)

Snuffen

Jag har för det mesta en ganska stark känsla att jag inte behöver vara rädd eller oroa mig för att hemska saker ska hända i livet. Det känns som världen liksom tar hand om mig utan att jag behöver tänka så mycket på det. Som att någon tycker om mig. Mycket. Det bara rullar på och det mesta löser sig av sig själv.

Fast som en back-up till om något av det ovanstående skulle skita sig nån dag har jag en plan för några s.k. fasta situationer som skulle kunna uppstå. Dessa fasta situationer har jag funderat ut en liten lösning på och sen präntat in ett handlingsmönster i förlängda ryggmärgen. En av dessa är att jag kör bil eller cyklar och att en bil plötsligt kommer över i mitt körfält. Handlingsmönstret jag präntat in är då att alltid väja till höger, oavsett vad som finns till detta höger. Tänk stup, bergvägg etc.  Allt är väl bättre än att fronta en annan bil? Ganska smidigt att ha det färdigt i ryggmärgen så man slipper koppla in några högre kognitiva processer i ett sådant läge.

Just denna situation dök upp igår. Jag cyklade på en väg med en refug i mitten och ett litet dike till höger. Rusningstrafik och ganska mycket bilar. Plötsligt ser jag en bil som kommer i mycket hög fart mot mig i mitt körfält och sicksackar mellan de mötande bilarna som kör ner i diket eller upp på refugen för att väja! Hinner inte tänka mer än att "det här ser konstigt ut" och så kör jag ner i diket till höger. Affepundaren som fått snetändning i bilen är på väg att frontalkrocka med bilen precis framför mig men lyckas svänga undan igen men får sneställ på bilen som sladdar rakt mot mig. Han svischar förbi någon centimeter från mig. Intensiv känsla. Pundarn tryckar plattan i botten igen så fort han fått kontroll på bilen.

Det var nära. Någon sekund hit eller dit så -snuff- kanske det hade varit slut.

En intressant grej var att alla bilarna som han kört förbi stannade på stället där de väjt undan. Alla liksom bara satt där i sina bilar helt stela en liten stund. Kanske någon kramade sin barn lite extra när dom kom hem.

Imorgon åker vi till jobbet som vanligt.

Dra på trissor!

Igår natt vaknade jag helt kallsvettig och kom på att triathlon består av tre (3) grenar. Jag har ju sprungit och cyklat en hel del de senaste halvåret men det kändes precis som att något saknades. Visst fan, simningen! Hur kunde jag glömma? Jag har ju knappt tränat ett enda pass sen förra sommaren...

Det var då det kom över mig. Jag ska fan springa UPPE PÅ VATTNET! Efter tagit det beslutet somnade jag tryggt om.

Vaknade några timmar senare, tog på löparskor och gick ner till havet för att testa. Utifall att något, mot förmodan, skulle gå snett tog jag även på min våtdräkt. Självklart hade jag googlat "run on water" och det är tydligen inte så svårt. Några saker måste man tänka på dock, åtminstone inledningsvis:

-Använd vattenavstötande skor
-Hög stegfrekvens är A och O.
- Spring i en svagt lutande kurva över vattnet för att inte bryta ytspänningen.
-Framförallt: Tro på det och bara gör det!

Eftersom jag har en vetenskaplig bakgrund kände jag mig lätt skeptisk till det hela men om några veckor är jag övertygad om att jag kommer ta mig runt 4km öppet vatten utan att bli blöt! Att människor inte kan springa på vatten är alltså bara en myt som simtränarmaffian lurat i oss...

3-åring sprang 5km obanat på 66 minuter

Idag när jag skulle springa en sväng tog även Love på sig sina snabba skor och sa "Nu ska jag springa med du". Ok, tänkte att ett varv runt på tomten skulle vara lagom. Väl tillbaka till hamocken, sa han "ett till varv". 800 meter senare tänkte jag att det var dax att sticka iväg på min riktiga runda själv men han hade inte fått nog än.

Bara att lufsa in i skogen, får väl gå tillbaka med honom när han tröttnat, tänkte jag. 5.1km fick vi in på 66 minuter alltså. Det blev ganska många vurpor på rötter och vi stannade för att plocka kottar också men annars höll vi igång konstant.

Fick den lysande frågan vad skillnaden är på harsyra och mjölksyra vid ett tillfälle.

Sen hamnade vi mellan två grävlingsungar och deras mamma. Love vill såklart "ta med en hem och gosa med". Nä inte idag, va?

Mitt eget löppass får bli en annan dag.

Under äppelträdet

Ungefär så jobbigt det kan vara att vara pappaledig

Tomburken

Videoblogg

Det gäller ju att hänga med i denna moderna tid. Detta är nu officiellt en videoblogg med massa triviala videoklipp från min tillvaro.

Utomjordingen II

Lance körde en halv Ironman i Florida igår. Han var mer än 10 minuter snabbare på cykeln än någon annan. I träningsloggen ser jag att han snittade 399 watt (!) i 2 timmar. Det är helt #¤%%%& omänskligt hårt. Snittpuls 165. Det finns några artiklar publicerade om hans testresultat på labb men inget av det kan förklara hur han får ur sig 399 watt i 2 timmar. Efter det skakade han ur benen med en halvmara på 1.15. Betydligt mänskligare.

Lance Armstrongs träning

Jag blev lite smått exalterad förra veckan då jag fick tillgång till Lance Armstrongs träningsdagbok som han loggar på nätet (Strava) under ett alias. Som alla vet har ju Lance lagt cykeln på hyllan men satsar nu ganska hårt på Ironman. Han har ju varit hårt ansatt de senaste åren med dopinganklagelser och massa annat men lyckas ändå hålla fokus och träna på. Han lägger upp filer med watt, pulser, hastighet och hela faderullan. En grej som jag tycker är anmärkningsvärd är hur extremt disciplinerad han verkar vara på att få in träningen trots att han reser kors och tvärs över världen. Ett exempel är när han kör 10 mil cykel på morgonen i Frankrike, tar flyget till Belgien, får in 8km löpning i 4.15/km innan han sätter sig på anslutningsflyget till Virgin Islands där han klämmer in 16km löpning till på kvällen...

Några andra grejer som sticker ut:

-Han verkar träna efter någon form av 5 veckors block med en fet vecka och sen successivt mindre och mindre träning (kan vara en tillfällighet)
-Alla pass är äckligt disciplinerade. Han verkar aldrig göra några idiotkörningar bara för det är kul utan håller sig i sin zon hela passet. Distanpassen snittar han ofta på 210-245 watt med runt 125-135 i puls, hans maxpuls är 194. Kör han hårdare är det upp mot tröskel i några längre stigningar. Typ klämmer in en 20-minutare på 350-400 watt.
-När han körde St Croix (Halv Ironman) snittade han runt 175-180 i puls i 4 timmar. 99% av hans träning är i pulsintervallet 120-145...
-Nästan all löpning är vanlig distans i 4.00-4.30/km. Ibland någon form av snabbdistans i 3.40/km. Jag har aldrig hittat ett enda intervallpass.
- Veckoransonen  för det mesta 15-23/timmar /vecka.
-Efter 5 veckors vila i slutet av säsongen 2011 var han inte bättre än vilken klubbcyklist som helst.
-Många av hans pass är från punkt A till punkt B, dvs han slutar inte där han började. Antagligen är det någon som kör runt honom med bil till mysiga ställen där han kan träna.

Sen har han varit gift med Sheryl Crow också. Det ni.

Imperiet

Denna veckan är jag på störtbesök i San Diego. Som vanligt när jag befinner mig i det här landet går jag omkring med öppen mun och förbryllas/imponeras av vissa saker. Storleken på hus, bilar och människor är några sådana saker. Hur många treadmills man kan få in i ett gym. Hur många som väljer att powerwalka istället för att springa på dessa treadmills. Hur en dryck som kallas för fruktjuice kan innehålla 21 gram socker/100g. Jag kallar det sirap. Ready to drink, jo visst när man spätt ut den med lika delar vatten.

Mitt liv innehåller vissa regler jag försöker följa. En sådan är att alltid göra ett dödsryck/tempoökning innan jag bryter en intervall/tävling/träning. En annan regel är att alltid ge den minsta sedeln jag har i fickan till uteliggare som tigger pengar. Jag försöker undvika att gå omkring med bara 500ingar alltså eftersom det kan bli dyrt. På vägen ner till hamnen igår var det så många som tiggde pengar att jag fick konstruera en tillägg till den regeln: "ge bort minsta sedeln" gäller inte i kapitalistiska länder.
Igår lunchade jag med en kille som sa att det fanns "treadmill desks" på vissa kontor. Alltså ett löpband som rör sig extremt sakta under skrivbordet, så när man jobbar måste man gå ca 4-5km/dag på en normal arbetsdag. I snitt gick personerna på sådana kontor ner 9kg under de första 16 veckorna. Tänk om personalen på det kontoret skulle byta livsstil med mig i 16 veckor.

Igår sprang jag till ett ställe längre upp vid kusten. Jag sprang fel och var övertygad att jag hamnat långt ute i Nevadaöknen. Utan solskydd eller vatten är det inte bra att springa 3 timmar i solen med grisskär hud.

Tre dåliga dagar och en bra

Alla fyra dagarna var bra ur ett större livsperspektiv men tre var dåliga träningsmässigt.

Dålig dag 1: Stressbyggde klart vårt växthus hela dagen. Styva vindar nalkades till kvällen och ville få fast alla skruvar. Skottkärrade några ton grus. Var ganska skändad i ryggen efter det men makade ut min gamla kropp på en timmes s.k. snabbdistans men fick inte någon km under 4 min. La mig i soffan för koma vid åttatiden på kvällen men kom på att jag måste byta till sommardäck på bilen till imorgon. Skippade kvällsmålet och la mig i regnet och skruvade av och på däck.

Dålig dag 2: Cyklade till labbet i regn. Snackade med Dr Mattsson om träning i radiostation P1s program Kropp och själ. Det blev betoning på kropp. Själen är överskattad. Labbade lite, cyklade hemåt i tilltagande regn. Kände mig skum i kroppen och började fundera på om jag kunde förkorta lidandet. Blir blöt. Fryser. Tar upp telefonen, ringer efter Liza. Inget svar. Cyklar 15km till, fryser jättemycket. Ringer. Inget svar. Kommer till Södertälje. Ringer. Inget svar. Är jättehungrig, blöt och kall. Försöker ringa. Fingrarna för kalla, touch-funktionen på telefonen reagerar inte. Cyklar vidare. Kör på glasskärva. Punka fram. Får ej av däcket med de kalla och funktionsodugliga fingrarna. Funderar om jag ska ta cyanidpillret jag alltid har i sadelväskan.

 Nej jag lägger mig i diket och gråter istället. Som vanligt börjar Snow Petrols "Chasing Cars" Spela i huvudet då:

"If I lay here
If I just lay her
Would you lie with me..."
Vill verkligen inte dö till sån smörjig skitmusik.

Tar mig i kragen. Tar fram telefonen. Tungan är fortfarande lite varm. Slickar fram rätt namn i kalendern, slickar på "Ring". Det ringer. Liza svarar! -"Buhuhuhu kom och hämta mig! Jag döööör".
-"Ska bara mata lillen först."
 Jag gör jämfota upphopp i 40 minuter tills hon kommer. Älskar henne för att hon utan anmodan tog med potatisplättar med lingon i en låda till mig.

Dålig dag 3: Vaknar. Har träningsvärk i vaderna av upphoppen. Kläderna blöta från igår. Tänker: Man eller mus. Bestämmer mus. Cykel och blöta kläder in i bilen. Kör Smacktempot ikväll istället.
Jobbar.
Kör till Smacktempot. Benen känns syrliga. Växelvajern har gått av. Har glömt ventilförlängaren hemma. Kan ej pumpa backdäcket. Skit samma. Missar nästan starttiden. Cyklar tempot.
Kör hem.
Spelar Thåström.
Fan fan fan.

Bra dag 1: Vaknar. Är pappaledig. Springer snabbdistans. Det är vår.
Yes yes yes.
Alla kilometer under 4 minuter.

Livet är härligt mina vänner

LCHF- experimentet (n=1)

Jag drog på det i det längsta. Men det var ett smutsigt jobb och någon måste bara göra det. Konvertera från spartansk vegankost till LCHF i 3 dagar. Hårdträning och test av insulinkänslighet innan och efter.

Teorin bakom lågkolhydratkost och träning: Det finns flera starka studier som tyder på att det är just tömningen av glykogen (kolhydrater lagras som glykogen i musklerna och levern) som är en viktig del bakom signaleringen för träningsanpassning. Mycket riktigt ser man också bättre träningsanpassning och kraftigare signalering för nybildning av mitokondrier om man tränar med delvis tomma glykogendepåer. Samtidigt tvingar man även kroppen att öka sin förmåga att oxidera fett vilket är en helt avgörande förmåga för extrem uthållighetsidrott. Så att tömma musklerna på glykogen och vara lite snål med påfyllningen av kolhydrater ibland kan leda till bättre träningseffekt.

Därifrån är steget inte långt att man tänker att lågkolhydratkost måste vara den bästa träningskosten, man tränar med mer eller mindre tomma depåer, får bättre träningsanpassningar och sen innan tävling kör man kolhydratrik kost igen och får det bästa av två världar. "Train low race high" myntades i början av seklet. Tyvärr verkar något gå fel om man äter kolhydratfattigt och fettrikt hela tiden. För det första verkar inte träningsanpassningarna bli bättre, snarare tvärtom. Sen verkar fettet även "frikoppla" metabolismen så att man tappar i effektivitet. Och för mycket fett i omlopp hela tiden verkar göra att man blir mer insulinresistent.

Men nyligen kom den här studien som visar att om man tränar mycket samtidigt som man äter lågkolhydratkost så förlorar man inte sin metabola effektivitet. Motion skyddar ju mot det mesta, kanske även mot de negativa effekterna av lågkolhydratkost?

Jag testade:

3 dagar med min normala vegankost: Havregrynsgröt, pasta, bröd, bönor, linser, frukt och grönt upp över öronen. Kostanalysen visade 58% av energin från kolhydrater, 30% från fett och 12% från protein. Energiintag: 5600 kcal/dag. Träning dessa 3 dagar: 11h cykel, 21km löpning, 45 min simning

3 dagar med högfettkost: Mandlar, macadamianötter, kokosfett, avokado, sallad och valnötter och kallpressad olivolja a la carte. Kostanalysen visade 9% av energin från kolhydrater, 78% från fett och 13% från protein. Energiintag: 4200 kcal/dag. Träning dessa 3 dagar: 12h cykel, 29km löpning, 1h simning.

Så här upplevde jag mina 3 LCHF-dagar.

• Energinivåerna sjönk ordentligt men så fort jag kom igång och rörde på mig kändes det bättre. Jag bonkade aldrig på något pass men prestationen var ganska ordentligt nedsatt, några intervaller var det inte tal om.
• LCHF måste vara ett otroligt effektivt sätt att gå ned i vikt. Min energiförbrukning låg antagligen runt 6000 kcal men jag kunde inte förmå mig att äta mer än drygt 4000 kcal, då var jag rejält illamående och nära att spy flera gånger. Konstigt då jag brukar tycka att avokado, fett och nötter är riktigt gott.
• Så länge man sitter still eller bara promenerar omkring märker man ingen direkt skillnad i kroppen.
• Jag hade halsbränna sista 36 timmarna av testet.
• Ingen, jag säger ingen, konditionsidrottare på hög nivå äter mindre än 50 gram kolhydrater/dag! Motbevisa mig gärna.

Ok, nu det viktiga. Hade jag fått en sämre insulinkänslighet efter lågkolhydratkosten? Jag gjorde testet som man använder för att diagnostisera insulinresistens och diabetes: På fastande mage intages 75 gram glukos löst i 5 dl vatten. Blodsocker mäts var 15de minut i 2 timmar. Ju mindre kurva och ju snabbare blodsockret sjunker tillbaka, desto bättre insulinkänslighet.



Som synes hade jag tappat rejält i insulinkänslighet efter högfettkosten. Den stora skillnaden är att blodsockret stiger och når inte sin topp förrän efter 90 minuter medan den toppar redan efter 30 minuter när jag ätit högkolhydratkost. Mitt fasteglukos efter högkolhydratkosten var 4.9 (normalt) medan det var 2.9 efter högfettkosten. Under 4 mM räknas som hypoglykemi... Nästan lite ångest att tänka på hur jag misshandlat kroppen under dessa 3 dagar. Detta är alltså trots att jag tränat drygt 5 timmar/dag!

 Men vad är grejen nu då? Vad är det för fel med att vara insulinresistent? Om man går på strikt LCHF så får man ju ändå inte i sig några kolhydrater då spelar det väl ingen roll?

-Insulin är ett hormon med primärt syfte att sänka blodsockret och skicka in det musklerna. Det är även ett otroligt starkt anabolt hormon, 20 ggr starkare än vanliga ryssfemmor. Sekundärt sköter även insulinet kroppens val av substrat, om den ska bränna fett eller kolhydrater, s.k. metabol flexibilitet. En insulinkänslig person kan snabbt växla mellan fett eller kolhydrater beroende på vad som är det bästa bränslet för tillfället. Är man insulinresistent kan man inte växla bränsle vid behov på samma sätt.

 Och det värsta av allt, att vara insulinkänslig verkar väldigt viktigt för att kunna bilda nya mitokondrier och för att kroppen ska anpassa sig till träning. Tecken på detta är att diabetiker svarar sämre på träning och insulinresistenta har störd mitokondriefunktionen.

Jaja, nu vet ni. Det blev ett långt inlägg. Gott med potatismos och sojabullar nu efter avslutat självplågeri.

Greven

Det är på tiden att jag outar vem "Greven" är som brukar skriva massa oförskämdheter i kommentarsfältet på denna bloggen. Greven är en 36-årig, oftast berusad nykterist som vigt sitt liv åt vågsurfing och hävdar bestämt att Sverige och Finland är de absolut bästa länderna för hardcore surfing. På bilden ovan syns han vid Härlanda Tjärn i Göteborg en februaridag när vågabstinensen blev för stor. Dagar när inte breaket är det rätta (360 dagar per år) sitter han framför datorn och beställer hem det senaste surfvaxet eller skriver kommentarer här på bloggen. Drömmen att få uppleva en våg som når högre än till knäna gör att Greven fortfarande inte jobbat en dag i sitt liv och fortfarande bor kvar i sin husvagn i Angereds friluftsområde. Så alla idrottare som gnäller över dåliga träningsförhållande kan tänka på Greven varje gång det regnar på cykelturen. Det finns dom som har det värre.

Livin da dream!

Snabbt in och lägg sig i fosterställning i baksätet nu!

Vårtecken

Första passet på tempohojjen idag. Extrem skillnad att gå från MTB med spikdäck, svampig dämpare, skärmar och upprätt sittställning till slimmad tempohoj. Men det man vinner i fart förlorar man i träningstid. Totalt 2 timmar mindre träning/dag. Får hitta en längre runda att köra till och från labbet. Eller ta mig i kragen och simma mera...

Var är bilden tagen?

Jag testade en ny smitväg in till Babylon igår. Närmare enligt Eniro men det tog minst 20 minuter längre eftersom det var dödsis på stigarna inne i skogen. Den som vet vad stället heter är värd att kallas "Kungen av Smitvägar" hela veckan ut.  
Ledtråd: Jag kröp över denna bron i hopp om en genväg hem efter att David Näsvik och Odd hängt av mig nere i Nyköpingstrakterna redan 2007. Det slutade med att jag fick tigga till mig bitsocker på bonkmacken i Tullinge för att klara mig hela vägen hem

Filip vs vintern

Nu är jag frisk. Pesten var nog mycoplasma, det var det som gick på labbet iaf. Inte för jag testade mig. Ingen antibiotika heller, tror det är bra för kroppen att lära ut vett och etikett till baciller utan farmaceutisk hjälp. 13 dagar med ytterst bristfällig motion.  På bästa manér har jag nu satt 21 timmar träning på 4 dagar, det blir väl närmre 24 timmar innan jag är hemma ikväll då sydostan blåser rätt bra därute. Motvind hem alltså.

En fantastiskt underbar överraskning var att under min konvalescens så har jorden lutat sig mer mot solen till och det var nästan ljust när jag cyklade hemifrån 05.30 i måndags. Det var fan som att se guds ansikte i de där solstrålarna. Det gjorde inget att det var 8 minus ens. Det var nog så här Amundsen kände sig när han övervintrat på Sydpolen tror jag.

Det finns ju rätt många sånger som besjunger vårens ankomst. Klassikern är väl "Vintern rasat ut" eller The Beatles "Here comes the sun" men dom låtarna överlåter jag till mindre testosteronstinna individer. Själv håller jag mig till Amon Amarths "Pursuit of Vikings". Dom gör något så ovanligt som att kombinera dödsmetal med en kramgo text, känn bara på den här inledningen, det är så man vill krypa upp i soffan och klappa katterna på direkten:

"The warming sun returns again
And melts away the snow
The sea is freed from icy chains
Winter is letting go
Standing on the ocean side
We can hear the waves
Calling us out with tide
To sail into our fate"

Pestens tid är här

Jaha, då var man pestsmittad tack vare min kära kollega Tomas sjuknärvaro på labbet. Råttflocken som tog hand om honom när han var liten gav honom en Lutheransk uppfostran vilket gör att han skäms mer över att behöva sjukanmäla sig än över att smitta sin kollega/bästa vän med pest. Tack tack. Det är hans luftburna, kontaminerade spottdroppar som jag andats in och som brutit genom mitt immunförsvar.

 Jag har varit pestsmittad förr men denna gången är det riktigt illa, min tid är nog räknad.

Men jag klagar inte, mitt liv har haft flera höjdpunkter. Som den gången när jag fick punka precis utanför Cykelaffären i Södertälje och dom hjälpte mig helt gratis fastän dom egentligen hade stängt. För att inte nämna alla dagar när det inte regnat. Sådant ligger jag och tänker på här på min dödsbädd. Det är dock extremt ångestfyllt att inte kunna transportera sig med cykel utan behöva åka med pestpendeln två gånger per dag. Hela säsongen är säkert förstörd nu. Och fet kommer jag bli.
Stackars mig!

Crossfit

Dagens träningspass blev att stycka upp ett vindfällt träd och släpa hem bitarna genom snön. Ganska hygglo puls på det. Topparna på runt 160 bpm var när skiten körde fast i ett krondike. Lite tapp i slutet dock när jag bara släpade in veden i skjulet annars en bra bit över tävlingspuls i dryga timmen. Va bra då.

Gubbe

Igår fyllde 35 år. Jag firades av sjungande barn och fru kl 06.15 på morgonen. I presentväg belönades jag med pannkakstårta, fick en ny springtröja och ett fritt långpass. Först tog jag på springtröjan, sprang iväg på långpasset i 19 minusgrader och åt pannkakstårtan när jag kom hem. Ljuvligt.

 Förbundet anser att jag nu är så pass lemlästad av tidens tand att jag får ställa upp i en särskild handikappklass (M35-40) för sådana som jag. Inte ska jag behöva tävla mot ungdomar i 25-årsåldern längre? Det vore ju inte rättvist.  Bläddrar man i fysiologiböcker ser man att den fysisk prestationsförmågan toppar vid 18-20 års åldern för genomsnittsvästerlänningen. Med bibehållen hård fysisk träning kan man bevara sin syreupptagningsförmåga fram till 30-års åldern. Därefter verkar det obönhörligen gå nedåt med en knapp procent per år oavsett hur hårt man tränar. Vid 40 fyllda har man tappat 10%. Anledningen till att många uthållighetsidrottare kan prestera på topp runt 35-årsåldern  är att andra, mer uthållighetsrelaterade faktorer, kan bibehållas bättre än den "ungdomliga" parametern maximalt syreupptag. Jag har haft fördelen att testa min fysik vid flera tillfällen under livets gång. Första gången jag var med i en studie var i samband med mönstringen, då hade jag 5.1 liter/min i max syreupptag. Sen testade jag mig några gånger när jag pluggade i Australien när jag var 23 och hade då ca 5.15 liter/min. Vid ett nytt test på Sahlgrenska när jag var 27 mätte jag upp 5.24 l/min. Sen har jag testat mig en miljon gånger mellan åren 2006 till nyss och min toppnotering var förra året då jag låg på 5.47 l/min vid 34 års ålder. Ingen tydlig sänkning än så länge, vi får se hur länge jag kan stå emot tiden. Då bör man nämna att jag inte höll tillbaka träningsmässigt i 20-årsåldern heller...

Utöver en sänkning i maximal syreupptagningsförmåga så brukar man tala om att återhämtningsförmågan går långsammare när man åldras. För min del känner jag att det är tvärtom. Skulle den 25-årige versionen av Filip få testa en träningsvecka som jag kör idag så skulle han kissa blod redan framåt onsdagspasset. Möjligtvis kan man tänka sig att en 35-åring har andra saker som tar upp tid, man kanske har familj, heltidsjobb eller andra åtagande som prioriteras framför idrottande. Nu erkänner jag villigt att träning inte är högsta prio på min lista heller. Den ligger kanske 3a eller 4a, vintertid 5a. Men det är ganska skönt att ha det så. Pengarna kommer in från jobbet, man behöver inte stressa över CSN eller resttentor, inte jobba helger och kvällar. Att sen ha en familj att komma hem till och en 3-åring som stoppar in nötter i munnen på en när man ligger utslagen av träning i tamburen är också ganska trevligt. Totalt sett kompenseras bristen på nattsömn och återhämtning med den positiva energin som dom små kopiorna av en själv ger.

Eller hur?

Alltings meningslöshet

Det var ett tag sen. Glädjande nog är det snart februari och det måste väl anses vara den sista vintermånaden?  Är uppe i 6 månader av långcykelpendling nu. Jag gjorde ett litet formtest för någon vecka sen och lyckades svina ur mig en 20-minutare på 360 watt, vilket är bra mycket mer en jag klarat tidigare. Jag brukar väl hävda att för mycket långdistans i lugnt tempo inte är sådär supereffektiv träning men en sån här prestationsförbättring är svår att förklara bort.

Trots det har jag haft en del motivationsproblem de sista veckorna. Många tankar har varit i stil med "Vad ska det här vara bra för" "Jag kör Tabataintervaller i garaget istället" eller "Våga vila..." En längtan efter att bli gammal och lönnfet har genomsyrat mig. Eller att få frottéra mig med revisorer, kamrerer och banktjänstemänskvinnor på pendeltåget istället. Känna lukten av deras pepsodentandedräkt. Gårdagens stekos från deras kläder. Givetvis helt irrelevanta tankemönster. Men men, har man inte motivationen så har man inte. Kropp och själ måste arbeta i samklang med varandra. Det går inte att tvinga fram en lust till träning helt enkelt. Så det fanns bara en sak att göra: Förlänga passen. Numera får cykelpassen först gå omvägen söderut över Hölö, Mörkö och sen Södertörn istället för rakt på slutdestinationen. Rätt åt mig. Denna nya rutt har flera positiva effekter. Motivationen att få återgå till det gamla lätta programmet med bara fem och en halv timme cykling per dag är nu på topp. Cyklar man över Mörkö är man långt från all ära och redlighet ifall man skulle bonka. Så kroppen kan inte komma med några låtsasbonkningar med stopp halvvägs för att värma sig i K-Rautas varmluftsutsläpp längre. Det finns mycket oknytt ute i mörkret på Mörkö kan jag meddela. Jag ser ofta älvor, tomtar och grådvärgar som lurar bakom granarna. Det är sant. Om kylan fortsätter kommer nog Ulvsundet frysa till så jag kan cykla över isen istället. Det skulle göra min resa 20km kortare.

Jag har även syndat lite. Numera klipper jag ner ett par torkade aprikoser i havregrynsgrötspåsarna som jag har med som frukost. Det är ljuvligt när man känner den söta smaken av en aprikos som fastnar i övergommen. Lite extra kan man unna sig när man tränar så här.

Imorse var det -12 grader. Oden skulle varit stolt över mig.

THE

Antalet träningstimmar överträffar antalet sömntimmar. Så sitt inte och vänta på något inlägg.